Harry Sjöman har här rimmat om flera personer i det gamla Marieholm. Han gjorde det under pseudonymen Mr P.
Rotaryklubben i Värnamo i det gamla Marieholmsbruk i onsdagskväll. Rimsmeden låter tankarna vandra.
Jag ser de gamla smederna
i förskinn och i skägg.
De står med gikt i lederna
invid en gråstensvägg.
Jag minns de gamla dagarna
då allt var äventyr,
de stränga yrkeslagarna
och karlarnas bestyr.
Nu dånar ingen hammare
i forsens strömmar mer.
Jag sitter i min kammare
och minns och hör och ser.
Gestalter kommer klivande
från gångna, rika år
så är ju allt förblivande
och ingenting förgår.
Mr P.
Ett nytt avsnitt av minnets album
Han hette Daniel och vad jag vet,
det är att han var yrkesman av adel.
Som bas i smedjan var han utan tadel
och tedde sig ibland som en profet.
Och fast han aldrig sett en lejongrop,
så var han fast i tron och stark i anden,
en riddare av tanken och av handen,
som aldrig trivdes i en håglös hop.
Man hörde honom tala visa ord
och folket lyssnade med flit till dessa.
Han bar sitt kejsarskägg med en grandezza,
som nu för tiden sällan kan bli spord.
Av humor hade han en riklig fond
och brukspatronen stannade vid härden
och fick ett ord av visdom med på färden,
ett ord, som lyste upp hans morgonrond.
Nu sover Daniel i gravens frid,
hans gamla smedja ligger tyst och öde,
men ofta talar väl till oss de döde,
helt oberoende tid och rum.
Mr P.
Detta är portträtt nummer tre:
Ilsken bagge, tjur och ko
följde Sven på Strupabo
och lät honom råda.
När han med sin påk slog takt
miste tjurarna sin makt
Vilken syn att skåda!
När han härjade och röt
darrade vartenda nöt
i sin bås och kätte.
Men var Sven på gott humör,
gjorde han som många gör:
gick runt och sprätte.
I sin gröna kogubbsrock
styrde han med lock och pock
alla kreaturen.
Ladugården var hans värld
och han var, fasta föga lärd,
herre över djuren.
Ofta såg han skumma ting,
när han vandrade omkring
i sitt eget rike
Då blev Sven i rösten mjuk
-ja, han hade på sitt bruk
inte mången like.
Mr P.
Och här är portträtt nr fyra:
Nu skall jag berätta strax
om soldaten Johan Lax
och hans kuskfasoner.
I hans droska åkte tryggt
lättjefullt och ganska snyggt
många ståndspersoner.
Vackra hästar var hans liv,
och hans stolta kuskbocksliv
fröjdade de unga.
Manar flög och hovars dån
hördes ofta fjärran ifrån
hemlandstoner sjunga.
När han körde gamla frun,
som bar fina silkesfjun
på sin läpp och haka,
bar han mössan med bravur
och han for i ur och skur
bort och kom tillbaka.
Man vet inte vilken häst
som han ansåg vara bäst,
Linda eller Bläsen.
Men han strök dem som en far,
när han spände dem i par
framför herrgårdschäsen.
Mr P.
Femte porträttet:
Petter Bard var smed och kunde skämta
mer än någon annan i sitt skrå,
andra hade ingenting att hämta,
när han i sitt lag lät munnen gå.
Han gav glans och fest åt vilostunden
och ibland med bössan och med hunden
gick han ut att söka harens spår
–fast det vet man ju hur sådant går.
Han var styv att sätta på tapeter
smeder kan ju göra nästan allt,
och på tidens många konstigheter
såg han oförvillat klart och kallt.
Glatt han förde hammaren och tången,
men när dagen slutligen var gången
strök han av sin näves smuts där bak
–och på kvällen målade han tak.
Bland brukets många humorister
stod väl Petter i en klass för sig
sällan hamnade han i ett klister,
ty han var i mun och lemmar vig.
Varför finns det inte guldmedaljer
för en mästare i ordbataljer,
för en ärans man, som Petter var?
Nu är bara minnets pärlor kvar.
Mr P.
Sjätte porträttet:
Specke var av gammal typ och stam,
en relik av bergslagssociteten.
Han stod rak och sträng och allvarsam
vid den stora brukskontorspulpeten.
Näsans rygg var skarp och hjässan kal,
ofta verkade han trött och svulten,
och ibland, när harar kom på tal
satte han en jägarhatt på skulten.
Sina böcker skötte han med flit,
han var sifferkarl och kunde skriva,
men han ville inte ge kredit,
blott kontanter kunde honom liva.
Allt han visste om sitt gamla bruk,
namn och årtal levde i hans minne.
När vid fiskegarn han satt på huk,
kommen glimt av glädje till hans sinne.
Han var klok och sparsam, nästan snål
och han värnade om gamla seder.
Brukets bästa var främsta mål.
Sådant länder väl en man till heder.
Mr P.
Sjunde porträttet:
Carl-Johan Sjöberg liknade en präst
i rundklippt skägg. Han hade talförmåga
och ställdes han inför en viktig fråga,
så var hans svar i regel allra bäst.
Han tycktes väga sina ord på våg
och pladdrade ej meningslöst som andra
Han strävade att raka vägar vandra
och såg ibland vad ingen annan såg.
Som körare han for i bygden kring
med tröskverkslass till olika stationer.
Som vårdare av brukets traditioner
försummade han aldrig någonting.
Sist kom han så till brukets handelsbod
och sålde gryn och socker med den äran.
Där hyllade han utan prutmån läran,
att aldrig kalla dålig vara god.
Men Sjöberg blev väl ändå mest bekant
som filosof med ordspråk och sentenser
för gärningen som vardagspredikant.
Mr P.
Åttonde porträttet:
Han satt i sitt rökiga gjuteri
förståndig hjälpsam och vaken,
och klickade någons yrkesgeni,
så klarade Anton saken.
Ibland gick hans resonemang i moll,
han tyngdes av dagens möda,
men oftare brukade Anton Toll
låta humorns källsprång flöda.
När järnet smälte i flammande ugn
i takt med blåsmaskinssuset
då stod han där hjulbent, stöddig och lugn
och log i det bleka ljuset.
Han tappade järnets smörgula ström
i gjutarnas skänk och skopa
och tvekade aldrig att ge beröm,
eller egen vinning slopa.
Det brann en eld i hans ödmjuka själ,
en eld av glädje och smärta.
Han var ingen vanlig arbetets träl,
men man med ädelt hjärta.
Mr P.
Nionde porträttet:
Lille-Johan fick han ofta heta,
även om hans växt var fullt normal,
men det var ju heller aldrig tal
om att namnet skulle honom reta.
Att han var harmoniskt fäst vid Klara,
hustrun kunde ingen tvivla på.
Vän och granne sökte han förstå,
släktens endräkt ville han bevara.
Vid sin hyvel satt han på fabriken,
blid och trogen fyllde han sitt kall,
men han var filur i alla fall
och bemötte ofta skickligt piken.
Brukets vällingklocka fick han sköta
och han gjorde detta med bravur.
Nästan alltid gick hans ton i dur
fast han många prövningar fick möta.
Lille-Johan var ej bland de klena,
på sitt träben stod han lugn och trygg,
handens grepp var fast och rak hans rygg
och hans ord och handlingar var rena.
Mr P.
Tionde porträttet:
Gällde det att dra en bra historia,
full av humor och med bra poäng,
vann han nog en välförtjänt viktoria
i ett lyhört och finurligt gäng.
Han var snabb och säker i repliken
och han följde alltid politiken,
att ge varje spjuver svar på tal
med en äkta nilssonsk special.
Hans sarkasmer kunde vara svidande,
men han sårade ej en kamrat
som av sådant kunde bliva lidande,
eller som var föga böjd för prat.
Allt det gamla levde i hans minne
och han skildrade med glättigt sinne
mången obetalbar episod,
när han stod i brukets handelsbod.
Mäster Gustav syntes ofta mysande,
men på vakt och med en sluten gard,
under de för honom rätt belysande
ordduellerna med Petter Bard.
Deras gnabb gav färg åt middagsrasten
och de missade nog sällan kasten,
men en vänskap hade de som höll
hur än orden dem emellan föll.
Mr P.
Porträtt nummer elva:
Han hette Kratz och levde helt allena
och stugan hans var grå som höstens ljung,
men tankarna, han tänkte, de var rena
och i sitt sinne var han frisk och ung.
Han liknade ett barn i många stycken
och aldrig hade han väl läst en bok,
men ändå var hans levnadskunskap mycken
och det var fel att kalla honom tok.
Hans hela liv var fattigdom och möda,
det lyste inga blommor i hans hus.
Han gick, av ingen saknad, till de döda,
men minnet glänser, som ett vänligt ljus.
Den gamle Krats på Kronäng vill jag ära,
han hörde alltid till de enkla små.
fast bördan, som han fått, var tung att bära,
var han lika barnsligt glad ändå.
Mr P.
Porträtt nummer tolv:
De andra kunde sina klockor rocka
sekundrätt efter C. J. Gruditz´ klocka,
den visade beständigt tiden rätt.
Till smedjan gick han alltid på minuten
av plikt och ansvar var genomgjuten.
Att följa honom var dock inte lätt.
Carl Johan Grunditz var av gamla stammen.
Han bodde i sitt röda hus vid dammen
och var en stolt och yrkeskunnig smed.
Han kände många ting och var beläsen
i livsåskådningsfrågor var han kräsen
och levde efter stränga fäders sed.
Jag minns hans kejsarskägg, de gråa håren
och ansiktet, som rynkades med åren
jag minns hans milda, visdomsfyllda ord.
Han nämnde ej förklenande de andra,
men sökte alltid raka vägar vandra.
Nu sover han i kyrkogårdens jord.
Mr P.