Marieholmskanalen

Marieholmskanalens djurliv

Fåglar

Inloppet i den norra kanalen är nymuddrat och numera någon halvmeter i vattendjup. Muddringsmassorna ligger upplagda på sidorna och kommer snart att vara övervuxna med den höga och tuvade starren som lyser så vackert ljusgrön på bägge sidorna om vattnet. Här möttes jag av sjungande härmsångare och svarthätta, två av sommarens vackraste fågelröster.

Svarthätta, på latin Sylvia atricapilla, är en art i fågelfamiljen sångare. Den är 13-14 centimeter lång och grå, honan gråbrun, med ljusare undersida. Hanen har svart hjässa, honan brun. Arten häckar i löv- och blandskog, ofta i parker och trädgårdar, i större delen av Europa, västra Asien och nordvästra Afrika, i Sverige norrut till mellersta Norrland. Den är flyttfågel och övervintrar i Afrika.

Svarthätta häckar, som sagt, i alla typer av skogar och är den härdigaste Sylvia-arten. Den återkommer från vinterkvarteren redan från slutet av april och stannar ofta kvar till oktober. Hanens svarta hjässa gör att han är lätt att känna igen.

Härmsångare eller bastardnäktergal eller gulsångare, på latin Hippolais icterina, är en art i fågelfamiljen sångare. Den blir 13-14 centimeter lång och är gröngrå på ovansidan och klart ljusgul på hela undersidan. Den häckar i tät lövskog, alkärr, parker och lummiga trädgårdar i Sverige norrut till Västerbotten, dock sällsynt i Norrland. Arten är känd för sin varierade sång, som är rik på härmläten. Den häckar också i centrala och östra Europa och vidare österut till sydvästra Sibirien och övervintrar i tropiska Afrika.

Inlopp i norra Flaten

De stora björkarna och klibbalarna utmed kanalen samt dess närområde utgör en fantastisk häckningsbiotop för diverse fåglar. Vid mina fältbesök i och kring området runt kanalen noterade jag följande arter; kungsfågel, entita, talltita, blåmes, talgoxe, trädkrypare, nötväcka, nötskrika, nötkråka, bofink, bergfink, grönfink, grönsiska, gråsiska, gråsiska av den västliga rasen ”Carduelis flamméa cabaré även kallad brunsiska, mindre korsnäbb, pilfink, domherre, stenknäck, gulsparv, steglits, sävsparv, lövsångare, grönsångare, gransångare, härmsångare, svarthätta, trädgårdssångare, rörsångare, sävsångare, ärtsångare, ängspiplärka, sånglärka, svartvit flugsnappare, grå flugsnappare, rödhake, Gärdsmyg, järnsparv, sädesärla, forsärla, strömstare, rödstjärt, stare, större hackspett, mindre hackspett, gröngöling, stenskvätta, buskskvätta, koltrast, taltrast, rödvingetrast, gråhäger, knipa, kricka, skogssnäppa, enkelbeckasin, tofsvipa, sparvhök, duvhök, ringduva och skogsduva.

Detta får betecknas som en rik och varierad fågelfauna, utöver det vanliga i närområdet och inom ett så relativt begränsat område som kanalen och dess närmsta omgivningarna trots allt utgör. Det finns även uppgifter om att den lilla vackra kungsfiskaren allt emellanåt ses utmed kanalen mellan Hillerstorp och Marieholm. Kungsfiskare tillhör familjen blåkråkartade fåglar som har i det närmaste världsvid utbredning och omfattar cirka 90 arter.

De flesta finns i Gamla världens tropiker, och bara få arter i Palearktis och Nya världen. De varierar i längd från cirka 10 centimeter hos afrikansk dvärgkungsfiskare till cirka 45 centimeter hos kookaburra. De har stort huvud med lång och kraftig, ofta spetsig näbb, kort hals, kort stjärt och korta ben. Fötterna har tre framåtriktade tår och är sammanväxta vid basen. De flesta arter lever i skogar, ofta vid vatten, men några finns i torra områden. Kungsfiskare livnär sig av ryggradslösa djur, små ödlor och fisk, och bara några arter är övervägande fiskätare. Kungsfiskare är hålhäckare, och många arter som vår egen gräver själva ut tunnel och bokammare.

Vanligen läggs 3–7 vita ägg, som ruvas i 18–22 dagar. Vår art av kungsfiskare häckar i stora delar av Europa, genom hela Asien och österut till Salomonöarna samt även i Afrika. I Sverige finns den sällsynt norrut till Uppland och har häckat i Medelpad. Den är oftast flyttfågel och är känslig för kyla. Kalla vintrar medför kraftig minskning av den svenska populationen; efter långa perioder med milda vintrar kan populationen uppgå till 50–70 par, men några kalla vintrar kan reducera stammen till en tiondedel. Kungsfiskaren hette i antiken halkyon, och det sades att havet alltid höll sig lugnt under dess ruvning. Dessa halkyoniska dagar omnämns av Shakespeare, och från denna tro härstammade seden att anropa kungsfiskaren vid sjönöd. Det finns idag ett släkte kungsfiskare med namnet Halcyon.

Norra kanalsträckan

Dammfästet inne i Hillerstorp är kanske inte världens vackraste men ändå ett speciellt inslag i samhällsbilden inte minst tack vare det brusande och fallande vattnet. Här noterades både gråhäger, strömstare, gräsand och knipa vid de tillfällen som jag var på platsen och i krontaken sjöng gärdsmyg, svarthätta, rödhake och trädgårdssångare. Det rinnande vattnet är en enorm tillgång för människors välbefinnande så ta vara på denna jätteresurs.

Gärdsmyg, Troglodytes troglodytes, är en art i fågelfamiljen gärdsmygar. Den blir 9 till 10 centimeter lång och har mycket kort stjärt, som oftast hålls upprätt. Arten förekommer i stenig skog med snår, rishögar och rotvältor och även vid jordvallar och nässelsnår nära bebyggelse, vintertid också ofta i täta vassområden. Gärdsmyg häckar i södra Sverige norrut till Dalarna. De nordliga populationerna och en del sydliga flyttar till Mellan- och Sydeuropa, medan en del gärdsmygar övervintrar i södra Götaland. Arten förekommer i hela Europa österut till Uralbergen, i Nordafrika och Mellanöstern och vidare i stora delar av östra Asien samt i stora delar av USA. Den räknas som Sveriges näst minsta fågelart efter kungsfågeln och bara dryga 5 gram tung.

Rödhake, Erithacus rubecula, är en art i familjen trastfåglar. Den är 14 centimeter lång och på ovansidan gråbrun, undertill vit med rostorange bröst och strupe. Den häckar i granskog samt i parker och trädgårdar i större delen av Europa och Nordafrika och österut till floden Ob. Rödhake finns i hela Sverige utom fjällkedjan. Den tillbringar vintern i västra och södra Europa en del övervintrar dock i södra Sverige.

Gråhäger, Ardea cinerea, är en art i fågelfamiljen hägrar. Den blir 90–100 centimeter lång och har ett vingspann på 175–195 centimeter. Den är grå på ovansidan och vit undertill och har svart nacktofs och ett svart band längs varje sida av huvudet, även vingpennorna är svarta. Näbben är brungul. Arten häckar i kolonier i träd nära vatten och lägger en kull om fyra eller fem ägg årligen. I Sverige häckar den regelbundet norrut till södra Svealand och tillfälligt i Norrland. Den förekommer också i stora delar av övriga Europa, i Asien och i Afrika. Häger livnär sig av fisk, grodor och andra djur som den finner i och vid lugna vatten. Häger var redan under antiken en viktig orakelfågel, vanligen lyckovarslande. Fågelns fiskdiet gjorde att man smorde in fiskeredskap med hägerfett för att de skulle bli stora fångster.

  Dammfäste i Hillerstorp

Däggdjur

Dessa magnifika klibbalssocklar är rena rama konstverken. Här finns plats för allehanda mindre däggdjur, för såväl boplatser som skydd och vila. Dessa skall sparas för de skyddar också kanalens brinkar från att rasa ner i kanalen. Tänk på hastigheten Ni som kör motorbåt i kanalen! Svallet eroderar!

Däggdjur, Mammalia, är en klass av ryggradsdjur med cirka 4 500 nu levande arter. Deras hjärna är både relativt större och mer komplicerat byggd än andra djurs. Liksom fåglarna har de inre värmereglering, de är alltså jämnvarma. Ett karakteristiskt drag är den avancerade omvårdnaden av ungarna, modern har bröstkörtlar som avsöndrar mjölk för ungarnas tidigaste utveckling.

Däggdjuren har främst genom sin värmeregleringsförmåga lyckats kolonisera i stort sett alla jordens miljöer utom djuphaven och det inre av Antarktis. Det finns såväl flygande däggdjur som arter som söker sin föda i havets djup. Många däggdjur är helt eller delvis nattaktiva.

Däggdjur kännetecknas av bland annat följande karaktärer, huden är täckt av hår, som är en bildning av annat ursprung än fåglarnas fjädrar, hos vissa grupper är håren dock ombildade till taggar eller fjällplåtar, och hos några saknas de helt, två par extremiteter med klo- eller nagelförsedda tassar, hovar eller i vissa fall händer och fötter med gripförmåga, välutvecklade ytteröron. Vattenlevande former har speciella byggnadsdrag. Hos dessa har till exempel extremiteterna ombildats till fenor eller reducerats, och ytteröron saknas hos många arter. Viktiga inre karaktärer är de tre hörselbenen i mellanörat, hammaren, städet och stigbygeln. Två av dessa, motsvarande hammaren och städet, ingår hos groddjur, kräldjur och fåglar i käkleden och utgör där ledbenet respektive kvadratbenet. Varje halva i underkäken består av ett enda ben, dentale, som hos vissa former har fogats samman med andra sidans dentale framtill, övriga underkäksben har reducerats eller omvandlats till hörselben i mellanörat, tanduppsättningen är differentierad i framtänder, hörntänder, premolarer och molarer, falska respektive äkta kindtänder, tänderna är thecodonta, det vill säga nedsänkta i käkbenet och molarerna har vanligen två eller fler rötter, kraniet har två ledknappar mot atlaskotan, första halskotan, medan det hos kräldjur och fåglar bara finns en ledknapp, storhjärnan och lillhjärnan är välutvecklade, liksom sinnesorganen, hjärtat har fyra kammare och blodomloppet dubbelt kretslopp, det vill säga blod förs dels till lungorna för syrsättning, dels ut i kroppen.

  Socklar av klibbal

På denna bild ser vi att boaseringen är mer intakt och att strandbrinken inte har rasat kanske beroende på ett bättre sammanhållande rotsystem samt på att vattenfluktuationerna är mindre och vindhatigheter samt vågor skonsamt lägre. Detta gör att man kan ana kanalens forna glans! Här noterade jag vid fältbesöken såväl mink som vessla, underarten av vessla hann jag tyvärr inte med säkerhet avgöra men troligtvis var det en vanlig småvessla ety arten hermelin är tydligt större men allt gick, som vanligt, sekundsnabbt.

Småvessla eller bara vessla, på latin heter den Mustela nivalis och är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den är 12–25 centimeter lång och hanarna är störst, med 3–4 centimeter lång svans därtill. Ovansidan är brun medan undersidan är vit. Den nordliga underarten snövessla, Mustela nivalis nivalis, som i Sverige finns norrut från Uppland, är vintertid helt vit, medan den sydliga underarten Mustela nivalis vulgaris, inte ändrar färg. Småvessla finns i de flesta landmiljöer i Europa, Nordafrika, Asien och Nordamerika.

Underarten nordamerikansk vessla Mustela nivalis rixosa anses ofta vara en egen art. Den nordliga underarten kallas ibland också för dvärgvessla.

Småvesslan är det minsta rovdjuret i Europa och är helt inriktad på att jaga smågnagare. Den slanka kroppen gör att den lätt kan slinka in i sorkarnas gångar under jakten. Genom att honan och hanen är mycket olika i storlek kan de specialisera sig på olika stora byten och därmed inte konkurrera om födan.

Hermelin kommer från fornhögtyskans harmo som betyder lekatt. Latinskt namn är Mustela erminea och är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den blir 18–30 centimeter lång och har en 6–12 centimeter lång svans och även här är hanen betydligt större än honan. Hermelinen är sommartid rödbrun eller brun med rent vit undersida och brun svans med svart spets.

Inorra Europa, hos oss, blir den vintertid helvit med svart svansspets, men längre söderut är den brun året om. Arten finns i större delen av Europa och österut genom hela Asien samt i Nordamerika. ISverige saknas den bara på Gotland. Hermelin livnär sig främst av smågnagare men tar även kaniner och fåglar och kan äta daggmaskar, insekter, grodor, frukt och bär. Hermelin parar sig vanligen under sommaren, men till följd av fördröjd implantation föds ungarna inte förrän nästkommande vår.

Spont eller boasering i kanalen

Fiskar

Utloppet från sjön Flaten in i den södra delen av Marieholmskanalen påminner om kanalens utlopp i sjön i norr. Den glesa säven i förgrunden ramas in av en hög och lummig grönska av diverse sly och videbuskar i buskskiktet och björk och klibbal i trädskiktet. Även här är det bedövande vackert och i anslutning till inloppet i kanalen är det ett gott fiske av såväl gädda som abborre. Vattendjupet är inte heller här speciellt stort och igenslamningen hög.

Abborre, Perca fluviatilis, är en art i familjen abborrfiskar. Den når som mest cirka 60 centimeters totallängd, vikt cirka 4 kilo. De två ryggfenorna är skilda från varandra. Färgen varierar från ljust gulaktig med ett antal svarta tvärband till nästan helt svart. Utbredningen omfattar sötvatten i större delen av Europa och norra Asien. Abborren är allmän i Sverige med undantag för fjällområdet och förekommer även i bräckt vatten längs Öresunds och Östersjöns kust. Lever i stim och livnär sig som ung av plankton, som vuxen av fisk. Leker från islossningen till en bit in i juli månad.

Abborrfiskar, Percidae, familj abborrlika fiskar med cirka 165 arter i sötvatten i Nordamerika, norra Asien och Europa. De har två ryggfenor, den främre med taggstrålar, en eller två taggstrålar i analfenan och ett eller inget predorsalben. De saknar benhylla under ögat. I Sverige finns abborre, gärs och gös.

Abborrlika fiskar, Percoidei, underordning av abborrartade fiskar med cirka 80 familjer på tillsammans cirka 2 500 arter. Till denna grupp förs de primitiva abborrartade fiskar vilkas fylogenetiska släktskap ännu inte har klarlagts. I ordningen ingår bland annat familjerna abborrfiskar, argusfiskar, bandfiskar, bladfiskar, djuphavsabborrfiskar, egentliga havsabborrfiskar, fjärilsfiskar, glasabborrfiskar, gruntfiskar, guldmakrillfiskar, havsabborrfiskar, havsbraxenfiskar, havsgösfiskar, havsrudefiskar, kejsarfiskar, käkfiskar, mullusfiskar, nilabborrfiskar, solabborrfiskar, sprutfiskar och sugfiskar.

  Inlopp från Flaten in i södra kanalsträckan

Ibland vidgar sig kanalen och bildar mindre dammar och i dessa ljusbrunnar skulle man till och med kunna erbjuda fiske. Här kunde man ankra upp en stund och kanske också låta turisterna möta naturen genom att få gå iland en stund och själva eller med en guide upptäcka närområdet.

Gädda, Esox lucius, är en art i familjen gäddfiskar. Den är allmän i sötvatten och svagt bräckt vatten i den holarktiska regionen. I Sverige saknas den bara i fjällområdet. Honan kan bli uppemot 1,5 meter lång och väga drygt 30 kilo, hanen blir bara drygt 1 meter lång och väger som mest drygt 10 kilo. Gädda är långsträckt; munnen är stor och lång och kantas av sylvassa tänder. Tänderna ömsas successivt, så att endast 3/4 är fullt funktionsdugliga. Arten varierar till färgen beroende på miljö och föda, men den är vanligen grågrön upptill, vit undertill och på sidorna grönaktig med vita eller gula fläckar. Individ utan prickar och med blå, grön eller silverglänsande grundfärg kallas silvergädda. Arten lever solitärt och försvarar födoreviret, helst invid växtbestånd. Födan utgörs av fisk och andra mindre djur, till exempel fågelungar och grodor. Leken sker på grunt vatten.

Gäddan är lätt att känna igen på dess långsträckta kropp, dess stora huvud och ryggfenans placering långt bak på ryggen. Den håller sig normalt stilla eller simmar bara långsamt framåt, men när den ser ett byte attackerar den blixtsnabbt. Små gäddor upp till cirka 15 centimeters längd håller sig ofta på grunt vatten nära stranden. När man skrämmer dem försvinner de snabbt som ett skott, vilket gör att de i folkmun ibland kallas för skottgäddor.

Gäddfiske är ett mycket vanligt insjö- och kustfiske som bedrivs hela året. Gäddan fiskas av alla kategorier fiskare. Yrkesfiskaren bedriver fisket med bland annat ryssjor, vilka under gäddans lekperiod tidigt på våren sätts ut på mycket grunt vatten, så kallade ängsryssjor. Det yrkesmässiga fisket bedrivs även med nät och ståndkrok och vintertid med så kallad gäddsax. Sportfiske efter gädda är populärt och bedrivs som spinnfiske eller fiske med levande eller dött naturligt bete, till exempel angelfiske eller mete.

Det nuvarande officiella svenska sportfiskerekordet, satt 1999, är 19,34 kilo!

Uppgifterna om stora gäddor hör till de klassiska fiskehistorierna. Den mest berömda storgäddan, fångad 1497 skulle ha varit 5,8 meter lång och vägt 250 kilo. Senare studier av ett bevarat skelett visar att det satts samman av ben från flera gäddor.

Insekter

En eldlusliknande skinnbagge av okänd men vacker art satte sig att vila en stund innan den åter försvann utan att lämna ett fysiskt spår efter sig, endast minnen lämnas kvar via betraktaren öga.

Skinnbaggar eller stinkflyn, Heteroptera, är en underordning i insektsordningen halvvingar, ibland betraktad som en särskild ordning. Den har världsvid utbredning och omfattar cirka 32 500 arter, varav 586 i Sverige. De är 0,8 till 110 millimeter långa. Mundelarna är stickande–sugande och formade som en sugsnabel fäst i huvudets framände. Sugsnabeln är bildad av underläppen, som har en djup ränna på framsidan, där de stilettlika över- och underkäkarna ligger. Dessa är stickborst, som sticks in i växt- eller djurvävnad. Många skinnbaggar är växtätare och suger i parenkymvävnad, frön eller pollen, många är predatorer på insekter och några, till exempel vägglöss och vissa rovskinnbaggar, suger blod av ryggradsdjur.

Skinnbaggar har två par vingar. Parasitiskt levande arter, till exempel vägglöss, är vinglösa. Skinnbaggarna har tydlig halssköld och skutell på ryggen. Framvingens byggnad är ett särmärke för skinnbaggar, dess inre del är läderartad, den yttre delen är tunn och vanligen annorlunda färgad. I vila hålls vingarna platt över kroppen med de båda membranerna täckande varandra, vilket ger djuret ett karakteristiskt utseende. Framvingarna skyddar i vila de hopveckade bakvingarna, som är tunna flygvingar. Karakteristiskt för skinnbaggar är att de har doftkörtlar, stinkkörtlar, som hos de vuxna ligger i mellankroppen och mynnar på sidorna av bakbröstet; hos larverna ligger de i bakkroppen och mynnar på bakkroppens ovansida. Körtelsekreten fungerar främst som försvar mot predatorer, framför allt insekter, på vilka de kan ha starkt avskräckande, förlamande eller dödlig inverkan. Sekretens doft är ofta skarp, som till exempel bärfisdoften, men lika ofta aromatisk och fruktliknande. Sekreten innehåller också feromoner, som används bland annat för sammanhållning av många individer, för varning och för könsanlockning. Vissa är varningsfärgade, bland annat de som lever på giftiga växter och lagrar växternas gift i kroppen, vilket ger dem försvar mot fåglar och ödlor.

Skinnbaggar har ofullständig förvandling med fem larvstadier. Larverna, som kallas nymfer och i äldre stadier kan ha korta vinganlag, lever i samma miljö som de vuxna. Skinnbaggar förekommer i de flesta miljöer på land och i sötvatten; några är marina. De senare är liksom övriga skräddare och några andra familjer rovdjur, som springer på vattenytan och fångar smådjur. Flera är skadegörare på kulturväxter; några är blodsugare på människan och kan vara allmänt obehagliga som till exempel vägglöss eller sprida sjukdomar som till exempel Chagas sjukdom. Många är också predatorer på växtskadeinsekter, varför några används vid biologisk kontroll. Chagas sjukdom efter den brasilianske läkaren Carlos Chagas, 1879–1934, infektionssjukdom orsakad av en protozo, Trypanosoma cruzi. Infektionen överförs till människan av rovskinnbaggar av underfamiljen Triatominae. Detta sker via exkrementer, som skinnbaggen avger vid stickstället i samband med att den suger blod. Sjukdomen är mycket utbredd på landsbygden i Sydamerika men finns även i Mellanamerika. Vid den akuta formen uppträder feber samt påverkan på lever, mjälte och hjärta. Den kan övergå i kronisk form med hjärtförstoring och hjärtsvikt. WHO uppgav 1996 att 16–18 miljoner människor var infekterade. Behandling finns för den akuta formen.

  Skinnbagge

Man kan lätt låta fantasin skena iväg och då uppleva ett flodäventyr som går långt förbi den relativt lilla Marieholmskanalen, istället kan överhängande träd och vackra ljusbrunnar samt skuggspel snarare få resenären att tro att färden istället går utefter någon av tropikernas jättefloder med namn som Kongofloden, Amazonfloden eller varför inte nere vid Nilens källor. Istället för apors vrål, papegojors skrik och andra mystiska och spännande tropikljud hänförs vi här av koltrastens sång, myggornas surr och grodornas kväkande och det är minsann inte fy skam det heller. Tänk att sakta få glida nerför kanalen samtidigt som man lyssnar till naturljuden och kanske också till en god berättare som talar om vad man hör eller ser och kanske även läser en tänkvärd dikt och dessutom som grädde på moset dricker kaffe eller äter en god bit mat på den pittoreska lilla kanalpråmen. Det kan bara inte misslyckas, säg den turist, från när eller fjärran, som inte skulle tycka om detta.

Myggor, Nematocera, underordning i insektsordningen tvåvingar. Vetenskapen känner till cirka 33 000 arter, varav cirka 2 000 arter finns i Sverige, och utbredningen är världsvid. Myggor har vanligen slank kropp, långa, smala ben och långsträckta, ofta håriga vingar. En del, till exempel knott, är mer kompakta och fluglika. Kroppslängden varierar från 1 millimeter hos svidknott till 60 millimeter hos harkrankar. I likhet med flugor har myggor endast framvingar; bakvingarna är ombildade till svängkolvar. Antennerna har minst sex segment och hos många hanar är de plym- eller fjäderlika och har vid basen ett hörselorgan som kan uppfatta honans artspecifika vingljud. Många myggor bildar danssvärmar, som ofta ses i solnedgången över till exempel en buske eller en lugn vik, sådana parningssvärmar kan hos till exempel fjädermyggor och tofsmyggor bli mycket stora.

Myggornas mundelar är sugande, vissa myggor intar dock som vuxna ingen föda, medan andra suger nektar och honorna hos sandmyggor, stickmyggor, knott och svidknott suger blod. Larverna har välutvecklat huvud med rörliga käkar, hos gallmyggor är dessa dock reducerade, och är fotlösa. De har starkt specialiserat levnadssätt och kan förekomma i många olika land- och vattenmiljöer. Förvandlingen är fullständig, och puppan är fri och ibland rörlig.

Många blodsugande arter sprider sjukdomar, till exempel malaria, gula febern, flodblindhet och filarios. Vissa gallmyggor är svåra skadegörare på stråsäd och oljeväxter. Andra, till exempel bladlusgallmygga, används vid biologisk bekämpning av skadeinsekter i till exempel växthus.

Marieholmskanalens träd, örter och svampar

Det fantastiska ljusspelet mellan stammarna och interaktionen med det stilla flytande vattnet får ögonen att tåras. I bakgrunden har en jätte fallit för stormens krafter och bygger nu en bro mellan brinkarna för den balanskunnige och modige besökaren. Det gröna klorofyllet färgar omgivningarna under sommaren. Ordet klorofyll kan härledas till franskans chlorophylle vilket i sin tur kommer av grekiskans chlaros för gulgrön eller ljusgrön samt från phyllon för blad. Detta är ett sammanfattande namn på de gröna föreningar som deltar i fotosyntesen i växter, alger, cyanobakterier och andra fotosyntetiska bakterier. Det finns flera olika former av klorofyll, men alla har en gemensam struktur, en porfyrin-ring med en magnesiumjon i mitten. Skillnaderna mellan de olika formerna ligger huvudsakligen i den kemiska byggnaden av porfyrin-ringen. Alla organismer som utvecklar syrgas genom fotosyntesen innehåller klorofylla. Växter innehåller dessutom klorofyll b. Klorofyll c och d förekommer i en del alggrupper, medan de fotosyntetiska bakterier som inte utvecklar syrgas har speciella klorofylltyper, olika för olika grupper av bakterier.

Porfyriner är en grupp av biologiskt viktiga organiska föreningar vilkas grundstruktur är ämnet porfin. Porfin är en cyklisk tetrapyrrol, det vill säga en ringsluten kedja som består av fyra pyrrolmolekyler. Olika porfyriner skiljer sig från varandra dels genom hur pyrrolerna är bundna till varandra, dels genom att de har olika sidokedjor. Porfyriner förekommer hos flertalet levande organismer, imånga fall som koordinationsföreningar med en centralt belägen metalljon, se magnesiumjonen ovan. Viktiga exempel på sådana metalloporfyriner är ämnet hem som tillsammans med järn ingår i blodets hemoglobin för syretransport, cytokromer också tillsammans med järn som är av vital vikt för vårt syreupptag i kroppen samt klorofyll här dock tillsammans med magnesium för bland annat produktion av syre.

Klorofyll

Näckrosor

Den gula näckrosen täcker stora delar av kanalens vatten men här finns även den vita näckrosen och tillsammans bjuder de på vacker ögonfägnad, dock kan även dessa vackra blommor bli för många och måste allt emellanåt rensas bort så att inte allt ljus försvinner från det känsliga vattenekosystemet.

Gul näckros är en flerårig vattenväxt med långa blom- och bladskaft, stora flytblad och gula blommor. Bladen är äggrunda med sidonerver som inte är förenade i kanten och bladundersidan är grön och kal. Gul näckros blommar i juni-juli. Blommorna är plattat klotrunda och fyra till fem centimeter breda med fem stora foderblad, kronbladen är små och ståndarknapparna är långsträckta. Märkesskivan vanligen har ett tjugotal märkesflikar. Fruktkapseln mognar ovan vatten till skillnad från frukten hos vit näckros. Gul näckros kan förväxlas med dvärgnäckros, den senare är dock till alla delar mindre, blommorna är bara upp till tre centimeter breda, ståndarknapparna är ungefär lika långa som breda, märkesskivan har vanligen bara ett tiotal märkesflikar och bladen är ofta dunhåriga på undersidan. Hybrider mellan gul näckros och dvärgnäckros förekommer i de områden där båda arterna finns. Blad av vit näckros skiljs genom rundare bladskiva som ofta är rödaktig på undersidan, samt nerver som är förenade i kanten. Gul näckros är vanlig från Skåne till Norrbotten, på Öland, Gotland och i fjälltrakterna är den ovanlig. Arten är känd i Sverige sedan medeltiden.

Rotstocken kan användas till nödbröd precis som hos den vita näckrosen medan artnamnet lutea är latin och betyder gul, namnet syftar då naturligtvis på blommornas färg.

Gul näckros

Ett vackert möte mellan natur och kultur då de vita näckrosorna vackert ramar in den mäktiga träpalissaden. Det är nästan så att man kan tro att det ligger ett gammalt sjunket skepp under vattenytan och väntar på att få berätta sin historia och avslöja sina skatter.

Vit näckros är en flerårig vattenväxt med långa blom- och bladskaft, stora runda flytblad och stora vita blommor, de största hos någon svensk växt. Bladen är runda till brett äggrunda med sidonerver som är förenade i kanten, bladundersidan är ofta rödaktig. Vit näckros blommar från juni till augusti. Blomman har fyra gröna foderblad och talrika vita kronblad, sällsynt förekommer också en form med röda kronblad, så kallad röd näckros, formen rosea. När blomman blivit befruktad böjs frukten ner under vattnet för att mogna. Den köttiga fruktkapseln löser upp sig vid mognaden och fröna, som är försedda med ett luftfyllt bihang, kan flyta med vågor och strömmar innan de slutligen sjunker till botten. Vit näckros är variabel och delas i flera underarter, vilka ibland betraktas som egna arter. Huvudunderarten sydnäckros, formen alba, har stora blad, blommor med talrika märkesstrålar, platt blomfäste och taggiga pollenkorn.

Underarten nordnäckros, formen candida har mindre blad, blommor med färre märkesstrålar, konkavt blomfäste och vårtiga pollenkorn. Den tredje underarten, atlantnäckros, formen occidentalis liknar mest nordnäckros, men har en kal zon utan ståndare närmast märkena.

Den gula näckrosens blad skiljer sig från den vita näckrosens genom sin mer avlånga form, sina sidonerver som ej är förenade i kanten och sin gröna undersida. Vit näckros är vanlig och förekommer i hela landet.

Sydnäckros finns upp till Uppland, men även i Värmland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland, medan nordnäckros är vanligast i de nordliga landskapen. Första fynduppgiften publicerades 1684, men arten är känd sedan medeltiden. Jordstammen kan bli nästan armtjock och är rik på stärkelse vilket gör att den torkad och malen har använts till nödbröd. Vit näckros och även den rödblommiga formen, som kallas röd näckros, är omtyckta som dammväxter. Vit näckros är Södermanlands landskapsblomma.

Röd näckros är en form av vit näckros och skiljs bara genom sina röda kronblad. Den röda näckrosen hittades år 1856 i sjön Fagertärn i Närke och den växer numera vild i flera sjöar i Tivedstrakten.

Artnamnet alba betyder vit och namnet näckros kommer av att man förr trodde att Näcken gömde sig under bladen.

Vit näckros

Den vackra vita näckrosen är kanske vår största och vackraste blomma. Den finns även i en röd variant känd från Fagertärn i Tiveden. Enligt Carl von Linné och hans blomsterur kan man läsa tiden i de vackert vita kronbladen då de vid ett exakt tidsintervall i skymningen sluter sig och återgår till ett knoppstadium för att nästa gryning åter slå upp sina insektsskyltande parningsorgan i form av ståndare och pistiller.

Blomsterur är en samling av växter av olika arter vilken visar tiden på dygnet. Blommorna hos en del växter öppnar och sluter sig regelbundet varje dygn på tider som är karakteristiska för växtarten. På grundval av detta konstruerade Linné sitt berömda blomsterur, Horologium florae, där man kan bestämma klockslaget efter vilka blommor som har öppnat respektive slutit sig. Linnés blomsterur gjordes på Uppsalas breddgrader, och tidsuppgifterna måste därför ruckas vid utnyttjande av blomsteruret på andra platser. Dessutom fungerar uret bara vackra och varma dagar. Som exempel på uppgifter ur Carl von Linnés blomsterur kan jag nämna att ängshaverroten öppnar sig mellan klockan 03:00 och 05:00 och sluter sig mellan klockan 09:00 och 10:00, maskrosen öppnar sig mellan klockan 05:00 och 06:00 respektive sluter sig mellan klockan 08:00 och 10:00, åkermolken öppnar sig mellan klockan 06:00 och 07:00 respektive sluter sig mellan klockan 11:00 och 12:00 och gråfibblan slutligen öppnar sig mellan klockan 06:00 och 07:00 respektive sluter sig mellan klockan 15:00 och 16:00.

Vacker vit näckros

Bladvass och säv

Den mäktiga bladvassen breder ut sig till vänster på bilden och finns bitvis i ganska stora bestånd utmed norra och västra delen av sjön Flaten. Denna delen av sjön är en god rastlokal för framför allt sjöfågel men även för vadare såväl vår, sensommar som höst. Exempel på återkommande mer eller mindre vanliga fågelarter under dessa sträcktider är sångsvan, mindre sångsvan, storskrake, vigg och dvärgbeckasin. Den sistnämnda låter dock vänta på sig till oktober och november då den kan stötas på mycket nära håll utmed de norra delarna av badstränderna. Dvärgbeckasinen trycker mycket hårt och länge varvid man kan komma den mycket nära, kanske bara någon meter, innan den tar till vingarna för en kortare flygtur.

Dvärgbeckasin eller halvenkel beckasin, Lymnocryptes minimus, är en art i fågelfamiljen snäppor. Den blir 20 centimeter lång och är Europas minsta beckasin. Den är tecknad som övriga beckasiner men har betydligt kortare näbb. Den trycker mycket hårt på marken och lyfter först när man är cirka 1meter ifrån den. Under spelflykten frambringar den ett läte som påminner om en häst i galopp. Arten häckar på stora myrar i norra Norrland och lokalt i Småland, bland annat inom Store mosse nationalpark, och norra Skåne, och finns vidare österut i norra Europas och Asiens nordliga taigabälte och sydliga tundraområde.

Bladvass är Nordens största gräs och får ofta flera meter höga strån från den grova krypande jordstammen. Bladen är breda, vassa och lite gråaktiga, de har ett typiskt bett tvärsöver. Snärpet, som sitter där bladskivan möter strået, består av korta hår i stället för en hinna som hos de flesta andra gräs. Vassen blommar i augusti-september. Vippan är stor och yvig, den är först brunviolett men blir sedan silverglänsande. Vass kan förväxlas med rörflen som är ett annat storväxt gräs med breda blad.

Vippan hos rörflen är dock tätare och inte lika yvig som hos vass, bladen saknar dessutom bett och arten har hinnlikt snärp. Bladvass är vanlig i hela landet men förekommer mer sparsamt i fjälltrakterna. Bladvass växer vanligen i vatten, ända ner till 2,5 meters djup, men ofta även på fuktig jord. Den är en karaktärsväxt för näringsrika sjöar där den ofta bildar stora täta bestånd. Bladvass ansågs förr vara ett av våra nyttigaste vilda gräs men kunde också vara ett besvärligt ogräs på åkermark. Ung vass var ett utmärkt kreatursfoder. Stråna användes till vassmattor eller till taktäckning men kunde också efter rötning användas till grövre papper om man blandade massan med lump.

Blomvippan användes till färgning och rotstocken kunde torkad och malen användas som nödbrödsämne. Det rynkiga så kallade bettmärket på bladskivan är märken som uppkommit då bladslidan tryckt och klämt bladet innan det vuxit ut. Uppkomsten av märket har givits många olika tolkningar i folktron och enligt en sägen skall Gud och djävulen ha tävlat om vem som kunde skapa det längsta strået. Gud skapade vassen och djävulen skapade gräset rörflen, men då djävulen upptäckte att Gud lyckats skapa ett mycket högre och större gräs än han själv försökte han bita sönder vassen, vilket sålunda skall ha orsakat bettmärkena. Artnamnet australis betyder sydlig och det svenska namnet vass är känt sedan medeltiden bland annat från Östgötalagen.

Bladvass

Den vackra träpalissaden möter oss redan en bit ut i sjön och just här är den i bättre skick än i den norra delen men annars är boaseringen överlag i bättre skick i den norra delen av Marieholmskanalen. Säven glesnar och försvinner ganska omedelbart när vi når in i kanalen. I de styva sävstråna har flera observationer av kungsfiskare gjorts genom åren och när den blir skrämd flyger den blixtsnabbt och lågt utefter vattenytan in bland skuggorna och trots att den är i det närmaste självlysande turkosblå och roströd blir den snabbt uppslukad av det vackra ljusspelet mellan stammarna inne i Marieholmskanalens dunkel samtidigt hör man dock fortfarande den skarpa och utdragna visslingen under några sekunder.

Säv är ett högväxt halvgräs med trint strå. Strået är mörkgrönt och bladen är oftast starkt reducerade och består bara av korta basala slidor. På djupt eller rinnande vatten kan dock arten ibland utveckla långa smala blad men istället blir då strået förkrympt. Axsamlingen består av flera mångblommiga ax, stödbladet är långt och når över axsamlingen. Axfjällen är jämnbruna och saknar körtlar. Blommorna har tre märken. Nöten är trekantig.

Säv kan förväxlas med blåsäv, men den senare är mer blågrön i färgen och har axfjäll med röda körtlar, blommor med två märken, samt plattad nöt. Sjösäv finns i hela Sverige och är vanlig överallt utom i landets norra delar. Den växer bara i sötvatten, medan blåsäv huvudsakligen återfinns i bräckvatten. Nyman gjorde 1868 en målande beskrivning av sävens växtplats: ”Den växer gerna der vattnet är så djupt, att det icke kan bottenfrysa, och den uppträder vanligen så talrikt och i så täta massor att den bildar på vattnet riktiga små skogar, i hvilka vinden leker då den under sin gång kröker den böjliga Säven, med vars mörka strån Svärdsliljan gerna blandar några lysande gula blommor.” Första fynduppgift är från 1600-talet, men arten är känd sedan medeltiden. Säv har bland annat använts till taktäckning och även till att fläta mattor, tunnbindare utnyttjade stråna för tätning. Stråmärgen kunde torkad och malen nyttjas till nödbröd. Linné berättar i Flora Lapponica 1737 om hur stråna utnyttjades som simdynor, han skriver att ”Emedan stjälkarna äro svampiga, kunna de, sedan de afskurits, med största lätthet flyta på vattnet. Därför bruka gossar i Sverige sammanbinda dem till knippor, med hvilka de kunna hålla sig uppe, så att de ej sjunka, under det att de söka lära sig simma”, svensk översättning av T. M. Fries, 1905.

Artnamnet lacustris kommer av latinets lacus för sjö och syftar på växtplatsen.

  Spont eller boasering, en form av träpallissad

Träd

Området runt den södra delen av kanalen är inte fullt lika allélikt inramat som den norra delen men ändå vackert. Trädbestånden är betydligt glesare och inslaget med tall och gran högre. Detta betyder att undervegetationen med markskiktet är bättre utvecklat, tack vare ett bättre ljusinsläpp, och är sålunda tätare och frodigare.

Allé, från franskans allée, egentligen i betydelsen gång, bildning till aller för gå. Väg eller gata med träd planterade på båda sidor, vanligen i enkla rader men ibland även i flerdubbla led. Alléer är ett vanligt inslag i allmänna anläggningar, stadsparker et cetera. Trädraderna i en allé planteras på minst en meters avstånd från körbanan, och träden bör med hänsyn till storleken som fullvuxna placeras på 8-15 meters avstånd från varandra. Alléträden utgörs företrädesvis av våra vanliga lövträd.

Alléer och stora träd är viktiga kvaliteter i landskapet och utgör en del av vägarnas kulturhistoria. Stora säregna träd har alltid varit viktiga landmärken, rastställen och mötesplatser längs vägarna. Alléer som leder till pampiga herrgårdar anlades en gång i tiden för att markera ägarens status. Kyrkallén gav svalkande skugga för gång-, häst och vagnsresenären den sista sträckan fram mot kyrkan. De ofta gamla och solbelysta träden är även viktiga bo- och växtplatser för sällsynta insekter, mossor och lavar.

Vägverket arbetar för att alléer och vägträd ska vara ett vanligt förekommande inslag utmed de statliga vägarna. Som ett led i detta arbete har Vägverkets regioner inventerat alléer och vägträd och upprättat skötselplaner. Se bland annat de vackra och nyplanterade alléerna i Marieholm och Åsenhöga.

  Vattenallé

Ett annat spörsmål som bör diskuteras är huruvida man ska glesa ut strandbrinksskogen eller ej för helt klart är de stora träden som står närmast vattnet ett problem för träpalissaden och dess rötter bidar till att grunda upp kanalens vattendjup men de är också mycket viktiga för den biologiska mångfalden utmed kanalen. Svaret bör väl bli som vanligt, nämligen en försiktig kompromiss mellan naturvården och kulturvården där allas intressen bevakas och tillvaratas.

Alrot är trä från alens rötter och stamansvällningar. Alrot, som har flammig teckning med starka kontraster, användes i Sverige som möbelfaner under 1700-talet och tidigare delen av 1800-talet. Bland annat var alrotsfanerade möbler, främst vändbord, en specialitet för möbelsnickeriet i Mälardalen.

Alkärr är en typ av ängsskog på fuktig mark. Det är klibbalen som bildar denna skogstyp på marker som vid snösmältning och regn delvis sätts under vatten. Träden formar stora, upphöjda socklar, där många skuggtåliga växter får fäste, medan markpartierna mellan socklarna hyser olika kärrväxter och en ofta rik markfauna. Alkärren är en starkt hotad vegetationstyp, och många har förvandlats till odlingsmark.

Våtmarkskonventionen eller Ramsarkonventionen, konvention om skydd för våtmarker. Konventionen slöts 1971 i Ramsar, Iran. Den trädde i kraft 1975, och 115 stater är anslutna. Syftet med konventionen var från början att skydda viktiga fågellokaler, men genom ändringar och tillägg i protokoll 1982 och 1987 omfattas nu även andra våtmarkstyper, till exempel grunda havsområden som är viktiga uppväxtplatser för fisk med flera olika liknande biotoper.

alrot

Hägg växer lite här och var utmed kanalen och det är fritt fram att smaka på detta relativt välsmakande bär. Häggen är annars ett träd eller stor buske som ofta skjuter rikligt med rotskott. Bladen är ovala och vasst sågtandade, mörkgröna med nätlik nervatur, kala på båda sidorna. Bladskaften har två rödaktiga körtlar, nektarier, vid basen av bladskivan. Hägg blommar i maj-juni, strax efter lövsprickningen. Blommorna är vita, starkt doftande och sitter i mångblommiga klasar. Frukterna mognar i juli-augusti, de är små, svarta och glänsande, med söt, något sträv smak. Underarten nordhägg, ssp. borealis, skiljs genom blad med hårig undersida.

Hägg kan knappast förväxlas med andra arter. Hägg är vanlig i hela landet utom på Öland och Gotland medan i fjälltrakterna förekommer mest underarten nordhägg. Man finner ofta hägg växande i lundar och fuktiga skogar, gärna vid skogskärr. Första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Catalogus plantarum 1658, men arten är känd sedan medeltiden. Veden har använts till finare snickeriarbeten, unga skott gav pipskaft och spatserkäppar. Barken har hög halt av ämnet amygdalin och fanns förr i apotekens sortiment, Cortex Padi. Med frukterna smaksättes vin och brännvin. Hägg planteras ofta i offentliga planteringar och även i trädgårdar, till exempel blodhäggen, Colorata, som har rödaktiga blad och rosa blommor. Den påträffades 1953 i Klevshult i Småland. Hägg angrips ofta av fjärilen häggspinnmal vars larver spinner in träden i silkesliknande väv och kaläter dem. Trots att träden ser döda ut efter ett angrepp överlever de och skjuter snart nya blad. En parasitsvamp, pungsjuka, som också angriper plommon, förstör ibland frukterna. Artnamnet padus användes redan av Plinius men då för annan växt. Svenska namnet hägg, häg, hägger, som anses ha samma ordstam som hage, är känt sedan medeltiden.

”Var det bruden jag såg,
Min majbrud i fjor
I grönt och i hvitt,
I siden och flor,
I grönt och i hvitt
Som den blommande hägg
Därute mot vägg?”
Ur Trefaldighetsnatten av August Strindberg, 1905.

Mossa och fräken

Trubbhättemossa, ”Nyholmiélla obtusifólia”, bildar små spridda dynor på olika lövträd, framför allt de ädla lövträden, men även på murytor. Den är allmän endast i de södra delarna av landet dock med undantag för västkusten samt är norrut i Sverige mindre allmän. Trubbhättemossan växer ofta inblandad med andra hättemossor såsom båghättemossa och strimmig hättemossa, i det här specifika fallet växer mossan på en rot från en björk med överhäng över kanalen. Bladen känns lätt igen på de bruna groddkornen som sitter strödda på bladöversidan. Sporhus är dock mycket sällsynta.

Bryologi är läran om mossorna och utmed kanalen är luftfuktigheten relativt hög vilket gör att kryptogamer såsom mossor, lavar och svampar trivs bra.

Groddkorn, spridningsenhet, diaspor, vid könlös fortplantning hos mossor. Det kan vara en- eller flercelligt och mikroskopiskt litet till uppemot 1 millimeter stort och innehåller anlagen till en ny mossplanta. Det förekommer hos såväl blad- som levermossor och har stor betydelse för mossornas närspridning. Ofta bildas groddkorn i bladspetsar, vilket är vanligt hos bland annat bladlevermossor, men ibland kan de bildas i exempelvis skållika bildningar som hos lungmossor eller i spetsen av långa skaft som hos räffelmossor. Groddkorn kallas ibland groddknoppar.

Diaspor, från grekiskans diaspora, utspridning, i botaniken spridningsenhet, antingen vegetativ, till exempel groddknopp, skottdel och reva, eller fruktifikativ, till exempel frö, frukt och fruktförband. Hos mossor och ormbunkar är de viktigaste spridningsenheterna sporerna. Detsamma gäller svampar och alger, där diasporerna ibland har rörelseförmåga, så kallade zoosporer. Diasporerna möjliggör att växter, svampar och alger uppnår nya växtplatser.

Sporkapsel eller sporhus, hos mossor den del av den könlösa generationen, sporofyten, vari sporerna bildas. Sporkapseln sitter vanligen via ett skaft med fot fäst på mossplantan, gametofyten. Sporkapslarna varierar till utseendet och är viktiga systematiska bestämningskaraktärer.

Trubbhättemossa

Här i inledningen av kanalens södra del är träboaseringen relativt välbevarad och i denna vy åt öster bakom de höga tuvade starrtuvorna öppnar sig mulens marker där såväl kor som får betar landskapet öppet, ljust och vackert. Mellan boaseringen och starrtuvorna växer rikligt med ängsfräken eller rävarumpor som de kallas i folkmun.

Ängsfräken är en rikt grenig fräkenart med ganska späda stjälkar och grenar, hela växten är något sträv och den kan bli upp till fem decimeter hög. Bladslidorna har 10-20 bladtänder. Grenarnas första led är ungefär lika lång som bladslidan, grenarna är något bågböjda och har tilltryckta bladtänder. Sporangiesamlingen sitter i toppen av brunaktiga skott som under sommaren blir gröna och grenade.

Ängsfräken är spädare än åkerfräken och skiljs från denna genom sin strävhet och genom att ha bladslidor på stjälken som är liklånga med första grenleden. Arten växer ofta i stora bestånd vilka ger ett påfallande skirt intryck. Ängsfräken förekommer i hela landet, den är ganska vanlig i fuktiga näringsrika granskogar, lundar, ängar och skogsbryn. Första fynduppgift publicerades år 1809.

Artnamnet pratense kommer av latinets pratum för äng och syftar på växtplatsen. Fräknen, Equisetum, är ett släkte fräkenväxter med cirka 30 nu levande arter, där flertalet har en närmast världsvid utbredning. De flesta fräknen är inte högre än 1-1,5 meter den västindiska och sydamerikanska arten Equisetum giganteum kan bli 13 meter hög men har endast 2 centimeter tjock stam som hela tiden måste stödja sig mot träd. Släktet är känt från Skånes trias-juraformation. Till släktet förs bland annat kärrfräken, sjöfräken, skavfräken, skogsfräken, åkerfräken och ängsfräken, se bilden ovan. Kryptogamer, av krypto och grekiskans gamos för bröllop, äktenskap, sporväxter, enligt den klassiska växtsystematiken den ena av växtrikets två huvudavdelningar; den andra är fanerogamerna, fröväxterna. Vissa kryptogamer, nämligen alger, svampar och lavar, kallas ibland bålväxter; samtliga saknar stam. De övriga kryptogamerna, det vill säga mossor och ormbunksväxter, förs då till stamväxterna. Linné förde samtliga kryptogamer till klassen Cryptogamia i sitt sexualsystem. Den gräns som man har ansett finnas mellan kryptogamer och fanerogamer är numera bland annat genom upptäckten av fossila mellanformer till största delen utsuddad, och namnet kryptogamer är att betrakta som ett samlingsnamn för sinsemellan i allmänhet väl skilda och inte särskilt besläktade grupper. Kryptogamernas fortplantningsförhållanden är mycket växlande, med såväl könlös som könlig förökning. Den könlösa förökningen är av typen celldelning, fragmentering och spridning med sporer, medan den könliga vanligen sker genom sammansmältning av könsceller.

  Bevarad spont

Ett som är säkert om jag får bestämma är att samtliga granar inom denna fantastiska miljö omedelbart ska tas bort, allt för att öka ljusinsläppet och minska försurningen av marken i anslutning till de stora granarna. Alla rester från dessa granar ska också forslas bort så att grenar och barr inte kväver den vackra lövskogsfloran. När kanalen var ny fanns här förmodligen inte ett träd i anslutning till vattnet utan kanalen flöt genom ett öppet jordbrukslandskap helt olikt dagens.

Mulens landskap är en benämning på mark vars öppethållande främst sker med betesdjur, vanligen nötkreatur, får eller getter och ofta i miljövårdande syfte. Därigenom förebyggs igenväxning med skog och buskar, till exempel på nedlagda åkrar och annan öppen mark i anslutning till tätortsbebyggelse.

Mule är den främre hårlösa delen av överläppen hos många hovdjur. Den hålls ständigt fuktig genom avsöndringar från slemkörtlar. Mulen är framträdande speciellt hos oxdjur men finns även hos till exempel giraffdjur och hjortdjur. Hos hästdjur är mulen dock torr och klädd med mjuka hår.

Miljövård är arbetet med den yttre miljön, här ingår naturvård, miljöskydd och hantering av kemiska produkter. Under första hälften av 1900-talet dominerades miljövården av naturvårdsarbete men genom en ny naturvårdslag, som trädde i kraft 1965, gavs en bredare inriktning mot bevarande av naturtyper och av växt- och djurarters mångfald. Mot slutet av 1960-talet uppmärksammades försurningen av sjöar liksom en mer allmän kvicksilverförgiftning. Det var också vid denna tid som det egentliga miljöskyddsarbetet kom i gång i Sverige. År 1967 tillkom Statens naturvårdsverk och särskilda naturvårdssektioner på länsstyrelserna och år 1987 samlades miljöfrågorna i ett särskilt departement.

Under 1970- och 80-talen har gränsöverskridande föroreningar och globala miljöfrågor kommit i fokus, framför allt växthuseffekten och uttunningen av ozonskiktet i stratosfären. Detta har medfört att miljöfrågorna har blivit allt mer internationella.

En rad internationella miljövårdsorgan har skapats. På global nivå samordnar UNEP hela FN-systemets insatser för miljö och naturresurser. Flera av FN:s fackorgan arbetar också med miljöfrågor inom sina områden. Inom Europa utarbetar EU förordningar och direktiv inom miljöområdet. Ett av resultaten av det internationella samarbetet är de konventioner inom olika delar av miljöområdet som tagits fram. Inom naturvårdsområdet finns Ramsarkonventionen, som behandlar skyddet av våtmarker av internationell betydelse och Riokonventionen om biologisk mångfald.

Granar

En jättelik gran som nästan upphävt gravitationen men snart är dess saga all. Erosionen från vattnet har snart plöjt undan den mylla vari rötterna hämtar sin kraft att hålla detta jätteträd på flera tusen kilo. Även här skvallrar grenarna om att uppväxten varit fri från konkurrerande träd, återigen ett öppet landskap för inte så länge sedan. Gravitation är det som vi till vardags kallar tyngdkraft. När ett äpple faller ner från ett äppelträd, faller det därför att jordens gravitation verkar på det. Jorden drar till sig äpplet. Jorden drar också till sig människor och bilar och andra lösa föremål, så att de inte far ut i rymden. Men det här är inte hela sanningen. För alla föremål drar alla andra föremål till sig. Alla har de gravitation. Det är inte bara jorden som drar äpplet till sig. Äpplet drar också jorden till sig. Det är bara det att äpplet väger så lite, har så liten massa, jämfört med jorden, att det bara är äpplets rörelse som vi märker. Därför finns det gravitation överallt. Det är gravitationen som håller kvar månen i en bana runt jorden. Gravitationen håller fast jorden och de andra planeterna i deras banor runt solen. Den håller också kvar stjärnorna i vår galax, så att de inte far åt alla håll och den tar aldrig riktigt slut.

Jättegran

En bild tagen i fart där vi ser ännu en av flertalet ävjor som utmed kanalen bildar små vackra våtmarker med ett rikt djur- och växtliv. Det skulle vara en bra idé att anlägga en vandringsled utmed och genom de vackra och spännande marker som finns i samband med kanalen från Hillerstorps samhälle till sjön Flaten. Den fallna och stora tallens nedbrytningsfaser kan då studeras under de hundratals år som den kommer att finnas kvar innan den åter och helt blivit ”jord” igen. Under denna tid har den varit förutsättning för ett stort antal vedlevande insekter, svampar, mossor och lavar och på detta sätt bidragit till den rika biologiska mångfald som vi får hoppas att även framtiden kommer att innehålla, allt enligt den gamla devisen att ”död ved lever”!

Tallar, Pinus, är ett släkte tallväxter med drygt 90 arter ständigt gröna barrträd i så gott som alla skogsområden på norra halvklotet och söderut till Java, det största artantalet finns i Mexico. Växtsättet växlar från krypande buskar till 75-80 meter höga träd. Utom hos groddplantorna finns det lång- och kortskott. Långskotten bär till en början fjällika blad, i vilkas veck kortskotten växer fram. Endast kortskotten bär barr, vilka normalt sitter i grupper om två, tre eller fem. Barren är hos vissa arter stickiga, hos andra mjuka. Arterna är sambyggare, hanorganen sitter vanligen runt basen på de nya skotten och honorganen runt spetsen på samma skott eller i en krans under spetsen. Kottarna, som kan vara mycket stora, är hårda och tjocka eller avlånga, hos flertalet arter mognar de efter två år och sitter kvar länge hos många. Veden är rik på kåda. Tallar hör till världens viktigaste skogsträd och planteras ibland som prydnadsträd. De ger virke med mycket mångsidig användning, och från flera arter får man bland annat terpentin, harts och folkmediciner. Vissa har ätliga frön. Till släktet förs bland annat berg-, cembra-, contorta-, gul-, svart-, terpentin- och weymouthtall samt makedonisk tall och tall.

Tall är i Sverige ett ekonomiskt mycket betydelsefullt träd och används till bland annat byggnadsvirke och möbler men också för framställning av pappersmassa, papper och papp. Även i Finland och Ryssland är tall ett ekonomiskt mycket viktigt träd. Bland andra tallar med betydelse för skogsbruket i olika länder kan nämnas svarttall och aleppotall i Sydeuropa, contortatall och weymouthtall i norra Nordamerika samt gultall i sydöstra USA, vilka har gett upphov till en mycket omfattande skogsindustri. I tropikerna är karibisk tall ofta använd i skogsplanteringar. En tallart som bör omnämnas särskilt är montereytall, som i sitt ursprungsområde längs stillahavskusten i Kalifornien är ett obetydligt träd men som i planteringar ibland annat Sydafrika, Australien och Nya Zeeland utvecklats till ett mycket snabbväxande och värdefullt träd med stor industriell användning.

Ävja

Svamp

Några vackra men giftigt oätliga rottryfflar ur släktet ”Scleroderma” växer här i anslutning till en klibbalsrot. Dessa ska inte förväxlas med de ätliga och delikat efterfrågade tryfflarna som växer en stycke under jord och söks tack vare sin starka doft med hjälp av tryffelsvin och tryffelhundar. Dessa betalas med stora pengar per kilo i handeln.

Tryfflar, från tyskans trüffel, av franskans truffe, ytterst av latinets tuber för murkla, knöl. Arter dels i ordningen tryffelsvampar bland sporsäckssvamparna, dels i klassen buksvampar bland basidsvamparna. Tryffelsvampar är i storlek från en hasselnöt till en knuten hand, och de lever vanligtvis underjordiskt. Många är högt skattade mat- och kryddsvampar. Ett fåtal är funna i Sverige, bland annat de ätliga arterna sommartryffel och stjärnhovstryffel samt de oätliga hjorttryfflarna, knottertryffeln och vecktryffeln. Omtalade tryffelsvampar är vidare de i Mellan- och Sydeuropa förekommande arterna perigordtryffel, fransk tryffel, äkta tryffel, vintertryffel och piemontetryffel, vit tryffel. I de områdena söker man efter tryfflar med hjälp av svin eller dresserade hundar. De svampar som är buksvampar och kallas tryfflar är oätliga eller giftiga, hit förs bland annat hartryfflar, rottryfflar och slemtryfflar.

Tryffel har sedan forntiden ansetts som en av gastronomins främsta smakgivare. Såväl egyptier som greker och romare uppskattade den. Under medeltiden ansågs svampen som ett djävulens påfund och glömdes bort i köken, men den återupptäcktes av Ludvig XIV:s kockar. Särskilt högt skattas den svarta franska tryffeln från Périgord och den vita från Piemonte.

Tryffel används i vissa garnityr till kött och fisk, till späckning av bland annat fågel, i färser och såser men serveras även som egen maträtt, kokt i vin, stekt i smör eller som puré. I Sverige saluförs nästan uteslutande konserverad tryffel. Som ersättning för den dyra tryffeln används inte sällan färgad fårticka. Om tryffelns natur svävade man länge i okunnighet; bland annat romarna trodde att den uppkom när blixten slog ner i marken.

  Rottryfflar

Nu har vi nått till bron på vägen mellan Värnamo och Gnosjö och kanske skulle man även här kontakta Vägverket om en ljussättning av brofundamentet. Här är dessutom träpalissaden mycket välbevarad vilket gör att man på mycket tydligt sätt kan få en bild av hur kanalen verkligen såg ut när den var ny i början av förra seklet. På den övre delen av den halvfallna döda björken växer en fnösketicka, en svamp som bidrar till nedbrytningen av vedens cellulosa och lignin till för växterna åter användbara kemiska föreningar.

Fnöskticka, Fomes fomentarius, en art i gruppen basidsvampar. Det är en svamp med flerårig, hovformig och något korkartad fruktkropp utan fot och vidvuxen underlaget. Fruktkroppen är vanligen 10-30 centimeter bred, men väsentligt större exemplar har då och då hittats. Fruktkroppen är först gulbrun men blir så småningom mer eller mindre koncentriskt fårad och ljusgrå till silvergrå med en vitaktig eller brun kant. Riktigt gamla exemplar kan vara nästan svarta. Undersidans porlager är först grått, senare mer brunaktigt. Svampköttet är ljusbrunt. Arten, som finns i hela Sverige, påträffas på de flesta lövträd men är allmän endast på björk och bok. Den växer på såväl levande som döda stammar och orsakar så kallad vitröta och är en svår skadegörare på björk och bok. Av svampens kött får man fnöske.

Fnöske är en mjuk, lucker och filtartad massa, framställd av köttet från fnösktickans fruktkropp genom kokning, torkning och utbankning. Fnöske användes redan på stenåldern för att fånga upp gnistor med vid eldslagning med flinta, senare även med eldstål. Kvaliteten höjdes genom att man före torkningen behandlade fnösket med salpeter, varvid man fick luttrat fnöske. Fnöske har varit en viktig handelsvara men också en apoteksvara för användning som blodstillande medel. I Mellaneuropa användes från medeltiden och in på 1900-talet fnöske till framställning av kläder, mössor med mera. Det bästa fnösket fick man från fnöskticka som växte på bok. Fnöske kan också erhållas av eldticka och platticka samt av ludd från blad av växten kungsljus.

På de stora klibbalarna utmed kanalen växer rikligt med, som här, alticka men också den rara strävtickan noterades vid några få tillfällen utmed färden. Det är tecken på en värdefull och rik miljö.

Alticka, ”Inonotus radiatus”, har ofta sammanflytande och konsollika fruktkroppar. Dessa blir 2-7 centimeter breda och 1-2 centimeter tjocka. Ovansidan är först gulbrunt sammetsfiltad med gul, inte sällan tårdroppig, rundad kant. Äldre exemplar har rödbrun, kal ovansida och skarpare kant. Porlagret är blekbrunt med silverskimmer och porerna är kantiga. Köttet är först brunt och saftigt, sedan torrt och hårt. Sporernas storlek är 5-6 X 4-5 mikrometer samt släta och rundade. Den oätliga altickan växer under sommaren och hösten allmänt på döda eller döende stammar av lövträd, främst klibbal, gråal och hassel i södra och mellersta Sverige.

Strävticka, ”Antrodiella hoehnelii”, är en relativt liten art med bara 1-3 centimeter breda fruktkroppar. Dessa är konsolformade och växer enstaka eller taktegellagda i små grupper. Ovansidan är vit med en gul tillväxtzon som med tiden blir ockragul till gulröd. Ytan är sträv av spetsiga, vårtliknande bildningar. Porlagret är först vitt till gulvitt sedan ockragult till rödgult. Porerna är oregelbundet kantiga och 4-6 per millimeter. Köttet är gulvitt och segt. Sporerna är 3-5X2 mikrometer stora, släta och cylindriska. Svampen är oätlig. Strävtickan växer mindre allmänt från sommaren till hösten på döda lövträdsstammar, främst klibbal, gråal, hassel och bok, gärna på eller invid döda exemplar av alticka, se ovan. Strävtickans nordgräns går i Västerbotten.

  Alticka

Marieholmskanalens vatten och miljö

Marieholmskanalen är som en vacker vattenallé där björk och klibbal ramar in kanalen. Känslan av att färdas i en tunnel av vatten och gröna blad är påtaglig och när man ser den mäktiga träboaseringen kan man inte låta bli att tänka på vilket arbete som låg bakom tillkomsten av denna transportled mellan Hillerstorps samhälle med dess järnvägsstation och bruket i Marieholm.

Norra och södra delen av Marieholmskanalen sträcker sig mellan Marieholm och Hillerstorp och är en knapp mil lång. Den är utgrävd längs Skärvåns sträckning men passerar också sjöarna Mosjön och Flaten. Kanalen erbjuder fantastiska möjligheter till en äkta romantisk naturupplevelse och dess spännande kulturhistoria förgyller upplevelsen. Tillkomsten av kanalen eller kanalerna berodde på att Marieholms bruk hade ett på sin tid besvärligt transportläge. Vägarna var ofta oframkomliga och den närmaste utskeppningshamnen för brukets produkter var Jönköping. Resan dit tog upp till tre dagar med oxtransport vilket var en alldeles för lång tid. Sven A. Collén som vid denna tid var patron på bruket, erbjöds att järnvägen skulle dras till Marieholm men av någon okänd anledning tackade han nej till detta. Han lät istället gräva ut en kanal längs Skärvåns flöde och råvara till bruket och produkterna därifrån transporterades på en kanalpråm från 1910 till en bit in på 1940-talet ner till Hillerstorps samhälle där järnvägen väntade.

Nötkreatur, av fornsvenskans nöt som är ett gemensamt germanskt ord med grundbetydelsen egendom, och fornsvenskans kreatur i betydelsen skapelse eller varelse. Dessa ord kommer i sin tur av latinets creatura som just betyder skapelse. Ko, tamko, nötboskap eller tamboskap är en art i hovdjursfamiljen slidhornsdjur, underfamiljen oxdjur. Arten anses ha uppkommit genom att människan domesticerat och förändrat uroxen så att den passade hennes behov. Uroxen var större och hade längre horn än den tidigast kända tamformen, och människan måste på kort tid ha fått fram en mindre och mer fridsam boskapstyp. Man delar vanligen in nötkreatur i tre grupper, långhorniga, korthorniga och sådana med puckel.

Vad är det då för skillnad mellan en stut och en oxe? Jo, förvisso är både stut och oxe är kastrerade tjurar. När en tjurkalv ska födas upp till slakt kan man välja att kastrera den eller att inte göra det. I båda fallen klassificeras slaktkroppen som ungnöt. En stut är alltså ett ungt produktionsdjur. Ordet oxe används om dragdjur, och oxar är förmodligen äldre än stutar. Att sedan nötköttet tidigare benämndes oxkött och fortfarande heter så i till exempel oxrulader är lite förvirrande. En bonde kan säga att han ska se till sina stutar, aldrig sina oxar. Men man kan faktiskt säga både och. Man körde med oxar förr, men man körde också med stutar.

Vattenallé

Här ser man hur illa den gamla boaseringen far av tidens tand och för höga vågor, svallvågor vilket gör att strandbrinken så sakta rasar ner och trycker, i sin tur, ner brädorna i vattnet. En försiktig genomförd och genomtänkt renovering av stora delar av denna är nödvändigt men förmodligen mycket svårt och kostsamt att genomföra. Stora delar av kanalen skulle dessutom behöva muddras för att säkerställa farbart vattendjup.

Mudderverk kommer av medellågtyskans modder som betyder gyttja. Detta är en maskin som är avsedd för grävning, muddring, under vatten. Muddringens syfte kan vara att fördjupa farleder, kanaler och hamnar eller att utvinna material, till exempel för byggande av dammar. En av de enklaste anordningarna består av en hydraulisk grävmaskin på en pråm med skopan monterad på en förlängd grävarm. Den kan användas i grunt vatten, till exempel vid muddring i småbåtshamnar. Efter samma princip är större så kallad enskopsmudderverk konstruerade.

Det finns även maskiner med skovlar monterade i en ändlös kedja för kontinuerlig grävning, så kallade paternosterverk, som passar bäst för omfattande grävarbeten i mjuka bottnar, särskilt lera. För större djup och för bottnar med grövre material används främst gripskopsmudderverk, som har en gripskopa hängande i vajrar, med käftar som kan öppnas och slutas hydrauliskt och gripa om stenblock. För sandbottnar förekommer sandsugare, som pumpar en blandning av vatten och sand upp till land eller till en pråm där vattnet avskiljs.

Kanalspont

Ävjor, korvsjöar och meandrar eller kanske meanderbågar som det så fint heter nu för tiden. Kraften i det strömmande vattnet äter i yttersvängar och avlagrar i innesvängar vilket leder till att den stark svängande ån bryter igenom och rätar ut sin egen fåra. Det tar tid men tid är allt en å eller en kanal har.

Meandrande flod eller å, flod med en naturligt utvecklad, kraftigt vindlande strömfåra, som i ideala fall har geometriskt regelbundna kurvor. Ofta definieras meandrande floder med att den vindlande strömfårans uppmätta längd skall vara minst 1,5 gånger längre än själva dalsträckan uppmätt som en rak linje. Det meandrande mönstret ger ett sätt att transportera vatten och sediment med minsta möjliga energiförlust, och det bildas främst i vattendrag med mycket svag lutning, låga halter bottentransporterade partiklar i förhållande till suspensionstransporterade partiklar och med finkorniga jordarter i flodbrinkarna.

Centrifugalkraften orsakar höga strömhastigheter i yttersvängarna, dit erosionen koncentreras och en brant erosionsbrink bildas. I innersvängen är strömhastigheten låg. Där avlagras materialet och bygger upp en flackt lutande sidobank, meandernäset. Meanderbågarna kommer därigenom att långsamt förflyttas både sidledes och nedströms. Ibland sker kanalgenombrott tvärs över en båge, varvid en slinga snörs av från floden och bildar en korvsjö. Klarälven är Sveriges största och mest välundersökta meandrande vattendrag, men många av våra slättåar har vackra meanderlopp.

Den högsta strömhastigheten ligger i meanderbågarnas ytterkurvor. I yttersvängen tvingas vattnets rörelse att ändra riktning och strömmen riktas mot den motsatta sidan nedströms. Den högre strömhastigheten resulterar i erosion av ytterbrinken. Genom erosionen kan avståndet mellan två meanderbågar minska, och ett kanalgenombrott kan ske tvärs över ett meandernäs. Den avsnörda delen förlorar sin genomströmning, vattnet blir stillastående och den isolerade meanderbågen blir en så kallad korvsjö.

Ävjor

Erosion

Här i den södra delen av Marieholmskanalen saknas träboaseringen på stora delar av sträckan mellan sjön Flaten och Hillerstorps samhälle. Detta beror till stor del på en alldeles för hög trafik med stora motorbåtar vars svallvågor sakta med säkert eroderat bort strandbrinkarna så att palissaden försvunnit ut i kanalen. En annan aspekt av detta är att många av de träd som står närmast vattnet är i begrepp att falla ut i kanalen även de.

Erosion kommer av latinets erosio, för nötning och av erodo, för gnaga av, fräta sönder. Det är en nötning och skulptering av berggrund och jordtäcke genom rinnande vatten, vind, vågor eller glaciäris. Erosionen verkar tillsammans med andra exogena processer. Vittring, erosion, transport och avlagring bildar och utformar i samverkan med tektoniska rörelser i jordskorpan jordytans stora och små terrängformer. Erosionen har verkat i jordklotets olika naturmiljöer under hela den geologiska historien och fortsätter med sitt arbete. Man skiljer mellan naturlig erosion och av människan påverkad jorderosion som kan leda till markförstöring. Erosion och erosionskontroll studeras inom geovetenskap och teknik.

Vattenerosionen sker dels i bäckar och floder, fluvial erosion, dels utanför vattendragens räckvidd i branta eller flacka sluttningar, sluttningserosion. Den fluviala erosionen av partiklar på en flodbädd börjar med finsand och silt redan vid en strömhastighet av 20 centimeter per sekund. Grövre och ibland även finkornigare partiklar är mer svåreroderade. Genom sluttningserosion mobiliseras och transporteras materialet vidare till floder, sjöar och hav och bildar på sin väg flodplan och deltan eller avsätts som bottensediment.

Vattenerosionen på en hårt odlad eller betad jordsluttning ökar med intensiteten hos regnskurarna eller snösmältningen, med lutningen, med sluttningens längd och med jordtäckets känslighet för erosion. Den förstoras också av brist på vegetationsskydd. Dropperosion sker då regndroppar faller på naken jord, slår sönder små jordklumpar och skvätter undan partiklar, vilka tätar jordens porer och ökar vattnets avrinning på ytan. Därmed ökar den fortsatta erosionen, först i små rännilsfåror av några centimeters djup, så småningom kanske i flera meter djupa raviner. Alla dessa former av vattenerosion bidrar till varaktig markförstöring i områden med svagt vegetationsskydd till följd av torrt klimat eller överexploaterade marker.

Erosion skadar sponten i kanalen

En annan grupp av erosionsprocesser i sluttningar är snabba massrörelser som stenras, jordskred, slamströmmar och eroderande snölaviner. Studier av erosionens hastighet och former kan ske genom mätning av förlusterna av jord, vatten eller närsalter i erosionsparceller eller genom mätning av sedimenttransporten från naturliga avrinningsområden, med eller utan odling och betning. Erosionens effekt kan uttryckas i årlig förlust av jord i ton per hektar. Exempelvis har jordförluster på upp till 150 ton per hektar och per år uppmätts på utsatta åkermarker i Afrika.

Floderosionen verkar antingen som sidoerosion i älvbrinkar och kanjonsidor, eller som djuperosion i älvfårans botten. De starkaste erosionseffekterna uppstår vid extrema vädersituationer med intensivt regn eller stark snösmältning och översvämning med något eller flera års mellanrum.

Vinderosion sker främst som deflation, en process som lyfter upp lösa partiklar av sandkorns storlek eller finare material från markytan. Sand och siltpartiklar som transporteras av vinden tätt över marken kan blästra och erodera stenar, hällytor, trä och vegetation. Denna blästring kallas vindabrasion. På så sätt kan vindslipade stenar bildas. Dessa förekommer i såväl varma ökenmiljöer som i tundraklimat. Slipfasetter, åtskilda av skarpslipade kanter, bildas i olika bergarter. Vindsliprännor anger riktningen av den dominerande vinden vid slipningstillfällena. Deflationsytor på marken, utblåsningshål i sanddyner och översandade vegetationshorisonter är vittnesbörd om vinderosion. Långvarig utblåsning av vinderoderad silt och annat finmaterial avsätts som flygmo i vegetation eller på fuktiga ytor vid regn och snöfall. Jordarten lössjord, som når sin största tjocklek i Kinas lössplatåer med upp till 320 meter tjocka avlagringar, har bildats genom vinderosion och utblåsning av upptorkat slam från glaciärälvar i Asiens bergstrakter under kvartärtidens nedisningar.

Vinderosion är i nutid en av människan mycket förstärkt markförstöringsprocess i torrområdena norr och söder om Sahara, i Centralasien, främst Kazakstan och i USA:s High Plains i Mellanvästern. Åtgärder mot vinderosion är bland annat plantering av läbälten av träd och buskar, beteskontroll och bandodling av gräs. Dessa metoder kom till allmän användning efter den så kallade Dust Bowl-katastrofen av torka, markförstöring och massutvandring från präriestaterna i USA på 1930-talet.

Vågerosion, abrasion, sker vid öppna stränder, särskilt vid extrema stormar och högt vattenstånd. Vågorna kan då skära ut strandhak i strandbrinken. I sprucken berggrund bildas branta kustklintar med en allt bredare, flack kustplattform under vattenytan. Vid en del klintkuster står bergpelare som erosionsvittnen framför klinten. Ett exempel är Gotlands raukar. Sveriges kuster är endast utsatta för svag vågerosion i nutid till följd av landhöjningen och motståndskraftig berggrund som gnejs och granit. Ett undantag är Skåne som har flera kuststräckor med betydande skador av vågerosion. Den förstärks där genom en höjning av havsytan med ca 15 centimeter per 100 år vid sydkusten.

Glacialerosion sker under rörlig glaciäris genom slipning och plockning. Block i isens bottenskikt slipar och framkallar isräfflor och plockningen bänder loss block från spruckna läsidor. Alla före detta nedisade områden, till exempel Skandinavien, präglas av glacialerosion och deposition. Glaciäris kan erodera och frakta morän också i motlut och kan därigenom bilda överfördjupade sjöbäcken och fjordar med mer än 1 000 meters djup innanför en mynningströskel. Glacialerosionen är däremot svag eller obetydlig på högplatåer, till exempel mellan fjordar och U-dalar i fjällen. Detta beror på långsam isrörelse och mycket kall is.

Vattenhinder orsakat av vinden

Det är en mycket tydlig skillnad mellan den östra sidans strandbrink, som ligger i en mer eller mindre orörd och stundtals lundliknande lövskog bestående av framför allt vårtbjörk, glasbjörk, klibbal, rönn samt en och annan tall och gran, och den västra sidans brink som ligger i anslutning till brukad åkermark med betande djur. Såväl flora som fauna skiljer sig åt med en mycket tydlig och pedagogisk gränslinje i form av kanalen. Detta gör att man på ett utmärkt sätt kan förklara skillnaden mellan till exempel skogens och jordbruksmarkens ekosystem vilket gör kanalen till en utmärkt plats för skolans utepedagogik i ett stort antal ämnen, endast fantasin hos läraren sätter gränserna. Att lära in ute blir här en tacksamt och förnämlig uppgift som skolorna borde praktisera mycket mera ofta.Pedagogik kommer från grekiskans paidagagikos, vilket betyder något som hör till uppfostran eller undervisning. Pedagogiken omfattar vetande och metoder som tillämpas i uppfostran och undervisning. Pedagogik har alltmer kommit att förknippas med lärarutbildning och ingår som ett särskilt ämne i denna. I modern tid har pedagogik blivit ett universitetsämne med egna forskningsinstitutioner. Den pedagogiska forskningen bedrivs inom hela utbildningsområdet, det vill säga skolan, högskolan och vuxenområdet.

Strandbrink i norra kanaldelen

Att vara turist på kanalen är spännande och roligt för människor i alla åldrar men glöm inte flytvästarna för även om vattnet inte är speciellt djupt är bottnen lös och lite dyig vilket gör att man kan sjunka ner och fastna hårt i det baksug som bildas runt ben, fötter och armar. När man kör med motor i kanalen måste man ta hänsyn till de svallvågor som bildas av propellern ety dessa skadar de känsliga strandbrinkarna och den ovärderliga träpalissaden.

Kvicksand är sand som saknar stabilitet och därför inte kan bära en belastning, varför föremål som hamnar på dess yta snabbt sjunker ned. Kvicksand förekommer vanligtvis där tillgången på väl rundade sandkorn är god, till exempel vid havsstränder, flod- och kanalmynningar, och där grundvatten dessutom strömmar upp underifrån. Sanden blir då vattenmättad och halvflytande varvid friktionskrafterna blir små och sanden förlorar sin bärighet.

Ordet palissad kommer troligen av ordet palis för påle eller pålverk vilket i sin tur kommer av latinets palus för påle eller stolpe och är benämning på en äldre typ av förskansning eller stormhinder. En palissad bestod mestadels av i marken tätt nedslagna eller nedgrävda pålar, vanligen spetsade upptill. Palissader förekom även i gravar, oftast resta i gravbottnen, ibland satta i gravkanterna och då kallade för vallnålar. I den romerska legionärens burna fältpackning ingick, i varje fall under äldre kejsartid, en påle avsedd för den palissad som restes till skydd för lägret.

Kejsartid är i romersk kronologi benämning på tiden mellan 27 före Kristus, då Octavianus erhöll benämningen Imperator Caesar Augustus, och 476 efter Kristus, då Romulus Augustulus som det västromerska rikets siste kejsare fördrevs från Rom.

Båttrafik på kanalen

Moln

När man i sakta mak tar sig nedför Marieholmskanalen kan man inte låta bli att beskåda himmelen men sommarens vackra moln och fåglar som stilfullt bemästrar lufthavens vindar. Ormvråk, bivråk, sparvhök, duvhök och brun kärrhök var rovfåglar som jag noterade mot den vackert blå Marieholmskanalshimmeln.

Cirrus eller fjädermoln är höga moln och består helt av iskristaller. Cirrus har formen av trådar, strimmor eller diffusa vita flak. Sådana moln kan vara förebud om ett annalkande frontsystem och följs då av tätnande molntäcke och nederbörd.

Cirrostratus eller slöjmoln, är ett tunt jämnt molnskikt som solen eller månen lyser igenom. De kommer ofta som förebud om ett frontsystem som närmar sig. Molnet består helt av iskristaller, vilka kan bryta solljuset och ibland ge upphov till ljusfenomen, även kallade halofenomen.

Cirrocumulus eller makrillmoln är flak av moln vilka består av molnelement i form av runda celler eller rullar.

Altostratus eller skiktmoln, består både av vattendroppar och iskristaller och är ett jämnt molntäcke, ofta utan synlig struktur. Det förekommer i samband med fronter och längst från fronten är molntäcket så tunt att solen eller månen lyser igenom.

Nimbostratus eller regnmoln innehåller i lägre delen vattendroppar och i övre delen också iskristaller. Dessa förekommer liksom altostratus vid fronter och ger nederbörd som når jordytan.

Altocumulus eller böljemoln, består nästan alltid helt av vattendroppar och kan ha mycket varierande utseende.

Cumulus eller stackmoln påminner om blomkålshuvuden med plana undersidor och konturerna är skarpa, vilket beror på att molnet helt består av vattendroppar och kallas vackertvädersmoln. Över land är de vanligast på sommaren då marken värmts upp av solstrålningen. Ibland kan sönderblåsta cumulus synas som mörka trasor dessa cumulus brukar då kallas dåligtvädersmoln.

Cumulonimbus eller bymoln, är moln som vuxit sig tillräckligt mäktiga för att ge nederbörd. De sträcker sig då flera kilometer upp i atmosfären.

Stratocumulus eller valkmoln, är ett moln bestående av vattendroppar, vilket bildas då vindar är begränsad till ett tunt skikt vilket gör att molnen breder då ut sig horisontellt. Stratus eller dimmoln, är ett jämngrått molntäcke utan några konturer vilket består av vattendroppar. Det skiljer sig från dimma genom att det inte når marken, kallas ibland för soldis.

Längs Marieholmskanalen

Livet tycks alltid finna en utväg och en plats att utveckla sig på allt från det första encelliga livet i haven för cirka fyra miljarder år sedan till dagens mångfacetterade flercelliga organismer som i princip intagit alla nivåer på hela planeten. Dagen värld innehåller kanske tiotals- eller, till och med, hundratals miljoner olika arter varav cirka en miljon trehundra tusen är kända för vetenskapen resten återstår att upptäcka om vi med vårt sätt att leva och överförbruka jordens resurser inte utrotar dem innan vi ens får veta om deras existens. Tänk om vi alla kunde hjälpas åt att i den biologiska mångfaldens namn säkerställa denna åt kommande generationer annars är jag rädd att deras dom över oss, och vårt kortsiktiga sätt att leva, kommer att bli hård. Det är dock fortfarande möjligt att lyckas med detta men tiden arbetar tyvärr inte längre med oss utan emot oss.

En mycket central vetenskaplig såväl som filosofisk frågeställning är den om hur livet en gång uppkom på jorden. Trots frågans centrala ställning i vårt medvetande vet vi mycket litet om hur det gick till, eftersom alla spår från den tid då livet började på vår jord har utplånats av meteoritnedslag och kontinentaldrift. Människans okunnighet i denna fråga har dock inte hindrat henne från att i alla tider fundera och presentera modeller över hur livet tog sin början. De flesta idéer om hur livet har uppkommit på vår planet kan sorteras in under en av fyra hypoteser,

Liv är resultatet av en övernaturlig händelse som ligger bortom vår fattningsförmåga. Denna händelse anses ha sin grund i att gudar tillhöriga religioner av olika slag skapade liv.

Liv, särskilt enklare former, kan uppstå spontant gång på gång ur allehanda olika material – den så kallade uralstringsteorin. Denna teori var allmänt accepterad under många århundraden, och det dröjde ända till slutet av 1800-talet innan den franske bakteriologen Louis Pasteur slutligen kunde övertyga sin samtid om att liv inte ständigt uralstras.

Liv förekommer alltid där det finns materia och har varken början eller slut. Livet började samtidigt med att jorden bildades, kanske genom befruktning från rymden – den så kallade panspermihypotesen. Denna teori förklarar förekomsten av liv på jorden men ger ingen information om hur liv en gång uppstod.

Liv kräver en serie av på varandra följande kemiska reaktioner för att uppstå. Flera av dessa reaktioner krävde förmodligen mycket speciella förhållanden. Det behövdes vatten, energi, katalysatorer och närvaro av de atomer som är typiska för allt liv bland annat väte, kol, kväve, fosfor och syre, dessa olika ämnen behövdes i bestämda förhållanden och former.

Modern naturvetenskap rymmer i dag endast denna senaste/sista hypotes medan de övriga tre har avfärdats eller förts till andra vetenskapliga discipliner. Vi vet väldigt mycket om hur olika former av liv ser ut och fungerar och vi har en rimlig uppfattning om att livet bör ha tagit sin början på jorden för ca 4 miljarder år sedan. Men när det gäller livets uppkomst är det bara en sak vi kan vara riktigt säkra på och det är det obestridliga faktum att liv en gång uppstod. I övrigt är allt som rör livets ursprung hypotetiska modeller vilka i varierande omfattning baseras på vår kunskap om dagens livsformer. Man definierar olika kemiska miljöer, prebiotiska eller förmiljöer som kan ha funnits på jorden vid tiden före livets uppkomst. Utifrån dagens kunskap samarbetar många naturvetenskapliga discipliner för att, om möjligt, bekräfta att en föreslagen prebiotisk miljökonstruktion är rimlig.

Livets villkor och begränsningar är tämligen vida. Det är rimligt att anta att livet började inom dessa gränser och att det tidiga livet hade behov som ryms inom behoven för dagens liv. Livets uppkomst måste ha varit resultatet av en serie händelser i den prebiotiska miljön, och den exakta ordningsföljden för dessa händelser är inte känd. Första steget måste dock ha varit bildningen av de organiska ämnen som är byggstenarna i allt liv, kolföreningar såsom ättiksyra, äppelsyra, citronsyra, enkla sockerarter, fettsyror och aminosyror. Nästa steg bör ha varit sammanfogandet av olika ämnen i längre kedjor, bland annat till små enkla proteiner av aminosyrorna. När så alla urcellens beståndsdelar fanns måste det till en inneslutning som gjorde det möjligt för livet att skilja på vad som var utanför den levande cellen och vad som var innanför. Den nyfödda urcellen måste sedan lära sig att kopiera sig själv för att kunna föra livet vidare. Vid denna kopiering måste all information om hur den nya cellen skall se ut också överföras. Det bör betyda att efter hand som urcellen blev mer komplicerad krävdes ett mer och mer avancerat informationssystem som kunde lagra och föra informationen om cellens uppbyggnad och funktion vidare till nästa generation, precis som vår arvsmassa gör i dag.

Själva platsen för livets uppkomst föreslås vara antingen vattensamlingar på jordens yta, miljöerna i eller kring varma källor på havets botten, eller djupt nere i varma, grundvattenrika sprickor under den tidiga jordens yta eller havsbotten. De naturvetenskapliga forskarna har idag två huvudspår med många olika varianter om hur livet en gång uppstod och kanske, men bara kanske, får vi en dag svaret på frågan om hur livet uppstod.

Växtligheten tar sig många uttryck i kanalen

Det vi ser framför oss är inloppet i den norra delen av Marieholmskanalen från sjön Flaten. Lik en mörk grottgång inramad av såväl säv som höga tuvor av starr och mängder med täta lövträd startar färden uppför denna märkliga och trolska kanal. Den bjuder på ett skuggspel när solen skiner som är en upplevelse i sig och dess tvära stränder med klibbalsrötter och träboasering måste ses, måste upplevas!

Denna del av Gnosjö kommun bjuder på mycket vacker och säregen natur. Området har som helhet en svag lutning mot söder och är mycket kuperad och till stora delar täckt med småkullig morän med sjöar i sänkorna. Detta skiljer denna del av kommunen från den norra i så måtto att södra delen är flackare med en del sandiga jordar och stora sammanhängande områden med myrmark.

Kommunens västra gräns är belägen i Nissans dalgång, där mäktiga avsättningar av isälvsmaterial i form av åsar, deltan och terrasser finns. I anslutning till dessa avsättningar och nordost om sjön Flaten finns områden med flygsanddyner.

Större delen av Gnosjö kommun är annars bevuxen med mager barrskog, eftersom berggrundsunderlaget mestadels är sur gnejs. I dalgångar, huvudsakligen i anslutning till sjön Flaten och Storåns dalgång finns dock finkorniga sediment, i vissa fall lera. Här ligger därför de stora uppodlade delarna av kommunen. Store Mosse nationalpark i kommunens sydöstra del tillkom 1982 och innehåller ett antal större sjöar som är rester från den stora issjön Fornbolmen som bildades när inlandsisen så sakta smälte bort för cirka 10000 år sedan. Flaten är en av dessa sjöar medan de övriga sjöarna är Kävsjön, Häradsösjön och Horssjön, de sistnämnda ligger inom nationalparken.

Bolmenissjön eller Fornbolmen är ett issjösystem i västra Småland, vilket enligt vissa forskare har existerat i samband med den senaste inlandsisens avsmältning från Sydsvenska höglandet. Den teoretiska bakgrunden bygger på att södra Smålands mer eller mindre horisontella peneplan under isavsmältningsskedet hade en svag lutning mot norr, orsakad av inlandsisens olikformiga nedpressning av jordskorpan. En stor issjö kom därvid att dämmas upp mellan iskanten i norr och högre liggande områden i söder. Fornbolmen skulle i sin största utbredning ha nått ända upp till Vätternsänkan.

Den relativt begränsade utbredningen av glaciala sjösediment och svårigheten att finna kontinuerliga strandlinjer har gjort att andra forskare starkt ifrågasatt Fornbolmens existens. De glaciala sjösedimenten inom området torde i stället representera begränsade sjöbassänger och mindre, lokalt uppdämda issjöar, som existerat under olika skeden av isavsmältningen. Den olikformiga landhöjningen efter inlandsisens avsmältning har dock haft en annan viktig effekt på den forna Bolmens utveckling, sjön, som tidigare haft sitt utlopp åt nordväst förbi Reftele, har genom successiv överstjälpning mot söder fått en omläggning av utloppet till det nuvarande via Bolmån vid Skeen i söder.

Inloppet från norr till sjön Flaten

Nu har vi så nått till Hillerstorps förorter och kanalen är här verkligen ett fantastiskt inslag i boendemiljön. Det är som att äga en strandtomt att få förmånen att bo vid detta spännande vatten. Här och var skulle det inte skada med en försiktig borttagning av diverse träd och buskar, allt för att öka möjligheterna till fri sikt. Att det dessutom skulle behövas en uppstädning utmed kanalen med allt ifrån trädgårdsavfall till skrot och i vissa fall till och med sopor är också en trängande nödvändighet.

Strandskydd är för övrigt det lagstadgade tryggandet av allmänhetens tillträde till stränder för bad och friluftsliv. Reglerna finns främst i miljöbalken. Strandskyddet innebär förbud för markägaren att uppföra byggnader eller att sätta upp stängsel som hindrar tillträde. Skyddet gäller inom 100 meter från strandlinjen men kan utvidgas till högst 300 meter. I vissa fall kan myndighet besluta om undantag från strandskyddet.

Turism, av ordet turist, av engelska tourist, av tour för rundresa, rundvandring, benämning på människors aktiviteter när de reser till och vistas på platser utanför den vanliga omgivningen. Besökets sammanlagda vistelsetid skall vara kortare än ett år. Resans huvudsyfte skall vara annat än att utöva ett arbete som betalas av någon på platsen. Turism är även benämning på det ämne inom vilket man studerar hithörande aktiviteter och problem.

Turismen tillhandahåller bland annat transporter, logi, kost, shopping och fritidssysselsättningar, den kräver organisation och marknadsföring. Den internationella turismen svarar för en stor del av världshandeln. Antalet gränspassager i världen uppgick till 70 miljoner 1960, 285 miljoner 1980 och 699 miljoner 2000. År 2000 var de största mottagarländerna i Europa Frankrike med 76 miljoner, Spanien 48 miljoner, Italien 41 miljoner och Storbritannien 25 miljoner ankommande besökare. Sverige hade cirka 2 miljoner ankommande besökare, främst från Norge och Tyskland. Trots tredje världens stora potential och attraktionskraft berörs den endast i ringa omfattning av turism. Cirka 85 % av turistströmmen går till eller kommer från OECD-länder. I industriländer är den nationella turismen större än den internationella. I Sverige är cirka 80 % av turismen nationell, och tidigare klassiska turistländer som Italien har nästan samma höga andel.

De statliga övergripande turistfrågorna handhas av NUTEK, med uppgift att bland annat stärka turistnäringens utveckling. För samordning av bland annat marknadsföring av Sverige utomlands ansvarar Sveriges Rese- och Turistråd. På regional nivå svarar landstingen och kommunerna vanligen för organisationen. De lokala organisationerna drivs med allt större deltagande av näringslivet och ofta med kommunalt bidrag. Cirka 250 av landets kommuner driver eller stöder någon form av turism eller informationsverksamhet. Utbildning inom turismen förekommer på gymnasienivå på ett hundratal platser i Sverige. Högre utbildning förekommer på högskolorna i Borlänge, Kalmar och Östersund samt vid universiteten i Göteborg och Karlstad, Lund och Umeå.

Turismen kan mätas med inkvarteringsstatistik och med hjälp av bland annat intervjuundersökningar. I Sverige beräknades turismen 2000 ge cirka 111 000 helårsarbeten och omsätta drygt 135 miljarder kr. Den svenska turismens andel av BNP har varit nästan oförändrad under de senaste åren med bara cirka 2,5 %. Rörligheten och efterfrågan på semesteralternativ har de senare decennierna skapat olika former av massturism och därmed sammanhängande planeringsproblem av såväl fysisk som social karaktär. Begränsad tillgång på bland annat mark, kulturella sevärdheter, badstränder, transporter och färskvatten är akuta problem för turismen och för den lokala befolkningen i många områden. Ett alternativ till den vanliga massturismen är ekoturism som bland annat ska minimera den egna miljöpåverkan och skapa medvetenhet och respekt för miljö- och kulturfrågor.

Ekoturism är en form av turism som fokuserar på upplevelser av lokala ekosystem och lokal kultur. Till skillnad från den mer traditionella turismen går ekoturismens resor ofta till platser med höga naturvärden som inte tidigare exploaterats av turistindustrin.

Kriterier för att något skall kallas ekoturism har ställts upp av The International Ecotourism Society som bildades 1990. Ekoturism kan enligt dessa kriterier inte bara vara en resa till en fjärran plats där exotisk natur kan upplevas, utan kopplingen mellan samhälle och natur, både globalt och lokalt, betonas. Kriterier som ställts upp för ekoturismen är att den skall minimera miljöpåverkan, skapa medvetande om och respekt för miljö- och kulturfrågor, vara positiv för bland annat naturskydd, ekonomi och lokal kontroll samt öka medvetenheten om värdlandets politiska, ekonomiska och sociala klimat. År 1996 bildades Svenska Ekoturismföreningen.

För att hålla en viss standard har ekoturismorganisationer utvecklat certifieringssystem som bygger på ett antal grundläggande kriterier. I Sverige lanserades 2002 kvalitetsmärkningen Naturens Bästa av Svenska Ekoturismföreningen. Arbete pågår med att utveckla ett globalt certifieringssystem för ekoturism under namnet Sustainable Tourism Stewardship Council.

Även om ekoturismen bygger på enkelhet i livsstilen medför ökade besökstal alltid ökad belastning på växt- och djurlivet och den lokala naturmiljön. Ett annat problem som kvarstår är den miljöbelastning som resor till och från resmålet utgör, särskilt gäller detta flygresor.

Hillerstorps samhälle växte kring järnväg och kanal

Göta kanal är en vattenväg mellan Mem vid Slätbaken i Östergötland och Sjötorp vid Vänern i Västergötland. Kanalen är cirka 190 kilometer lång, därav grävd kanal om cirka 87 kilometer. Tillsammans med Trollhätte kanal och Göta älv bildar Göta kanal en 390 km lång vattenväg tvärs genom Sverige. Till denna anknyter Kinda kanal vid Roxen och Säffle kanal samt Dalslands och Snäcke kanaler vid Vänern. Göta kanal går genom sjöarna Asplången, Roxen, Norrbysjön, Boren, Vättern, Bottensjön samt Viken, där den når sin högsta nivå om 91,8meter över havet. Kanalen som ägs av Domänverket genom AB Göta kanalbolag i Motala, har kallats Sveriges längsta fastighet. Kanalområdet är 118,6meter eller 200 alnar brett. Kanalen är i regel 14meter bred vid bottnen, 26meter vid ytan samt 3meter djup. Fartyg som idag tillåts trafikera kanalen får ha en största längd på 30meter, en största bredd på 7meter och ett största djupgående på 2,82meter. Den segelfria höjden är 22meter och högsta tillåtna hastighet är 5 knop.

De 58 slussarna är som regel 35,63meter långa och 2,97meter djupa. Bredden i portöppningarna är 7,2–7,6meter. Genom att sidorna i slusskamrarna är bågböjda i såväl längdled som djupled är kamrarna endast 6,2–6,4meter breda vid bottnen.

Kanalen är numera helt och hållet inriktad på turism och fritidsbåttrafik och har bland annat 15 gästhamnar med väl utbyggd service.

Staten har, sedan den 1978 tog över AB Göta kanalbolag, satsat många miljoner på upprustningen av kanalen och en mekanisering av slussar och broar. Under en säsong, från maj till september, passerar cirka 6000 fritidsbåtar genom kanalen, som dessutom regelbundet trafikeras av cirka 15 passagerarfartyg från 8 rederier. Kanalens kapacitet bestäms av Brunnby nedre sluss, som är 0,8meter kortare än normalslussen, vattennivån i sjöarna Viken och Vättern, som ibland har understigit den stipulerade, samt väntetiderna vid slusstrappan i Berg, sydväst om Ljungsbro.

Skulle något av detta vara applicerbart på ”vår egen Göta kanal”, Marieholmskanalen!?

kanaltunnel

Pråm, ordet kommer från medellågtyskans prâm och är ett ord av slaviskt ursprung. Pråmen är en flatbottnad farkost avsedd för transport av gods, vanligen avses en sådan utan egen motor. Den enklaste formen av pråm förflyttas genom dragande bogsering med bogserbåt och vajer. Genom utveckling av kopplingsanordningar för påskjutningsteknik har pråmbogsering blivit säkrare och kommit att användas inte bara i flod- och kusttrafik utan också över större öppna vatten såsom Östersjön, i några fall till och med i transocean trafik.

  kanalen får trafikeras i högst 5 knop

Såsom i en spegel, för att använda Ingemar Bergmans filmtitel och en boktitel av den amerikanska författarinnan Barbara Tuchman, ser man landskapet via vattnets spegelblanka yta och känslan av rofylld och vilande upplevelse infinner sig ganska snart när man sakta flyter fram i detta fantastiska landskap. Lyssna till tystnaden och fågelsången, hör kornas råmanden i fjärran och lukta på sommarens dofter. Låt klockan stanna en stund och glöm tidens hastighet, du kommer då att finna att livsandarna vaknar och sinnena skärps kring det som egentligen är viktigt i livet, en natur i balans ger en människa i balans ger en natur i balans, kretsloppen är så slutna för ett ögonblick, passa på att njuta.

1960-talets första år innebar en konstnärlig förnyelse av Ingemar Bergman, av många betraktad som höjdpunkten i hans konstnärsgärning. Den så kallade trilogin om Guds tystnad, med filmerna Såsom i en spegel, 1961, Nattvardsgästerna, 1963 och Tystnaden, 1963 beskriver han inte bara en religiös problematik i tre stadier utan också en stilistisk utveckling mot en alltmer asketisk, avskalad berättarform. Sålunda är filmen Tystnaden, i skarp kontrast till hans ofta mångordiga 1950-talsfilmer, bitvis helt utan dialog. En både ämnesmässig och stilistisk avrundning på trilogin kan även filmen Persona från 1966 sägas utgöra. Denna betraktas som Ingemar Bergmans märkligaste och i särklass mest radikala filmexperiment. Här driver han tillsammans med fotografen Sven Nykvists hjälp sin raffinerade närbildsestetik till fulländning och skapar en förtätad, poetiskt dubbelbottnad film, samtidigt en konstnärlig självuppgörelse och ett ifrågasättande av den psykologiska identiteten.

Tuchman, Barbara, född Wertheim, levde mellan åren 1912 till 1989. Hon var en stor amerikansk historiker och journalist. Hennes genombrott som en av Amerikas mest lästa historiker kom på 1960-talet med boken, Augusti 1914, som gav henne Pulitzerpriset. Ett annat berömt arbete är boken, En fjärran spegel som gavs ut 1978. Hennes styrka var dels hennes livfulla och inträngande personbeskrivningar, dels förmågan att ta upp viktiga ämnen och följa dem över lång tid som till exempel boken, Dårskapens vägar från 1984. Jag rekommenderar dessa böcker varmt!

Bedövande vacker natur